Vägen hem

Vi stannade till i min hemstad några timmar. Att göra stan går rätt fort men vi hade kul ändå.

Snapshots

Påväg hem efter en långhelg i Dalarna. Utvilade och huvudet är fullt av tankar. Som det ska vara helt enkelt!

Chanel

Åh, jag höll i det. Provade det. Pushades av A att köpa det. Men bangade. 250 spänn för en flaska nagellack känns liksom bara fel.
Men åh vad snyggt det var och ja, jag erkänner att jag är en sucker för Chanel.

Livet

Det har gått snart fyra dagar. Jag är överväldigad och rörd av all omtänksamhet vi mötts av. Sms, mail , blommor, gåvor på posten och vid dörren, telefonsamtal, tankar, böner. Och så allt erbjudande om hjälp. Hjälp med barnvakt, att handla och löftet om att vi snart får åka iväg på en weekend som det var tänkt.

Jag har pratat i telefon och om och om igen förklarat vad som hänt. Sakligt. Om smärtan, att vi går vidare ändå, att det var något fel på fostret, att jag känt onda aningar en längre tid.

Jag menar vad jag säger, men klarar inte av att visa hur ont det gör. Jag gråter när jag lagt på luren. Varje gång. Har gråtit så mycket att jag fått utslag.

Det här var inget planerat barn. Det mest bara blev. Men det var välkommet och vi var så väldigt lyckliga över det.

Jag kommer inte att skriva mer om det här nu. Ville mest bara uppdatera.
Och konstatera att på något konstigt sätt måste livet ändå gå vidare.

Inte så mycket mer att säga

Graviditetsvecka 19. Smärta, blödning och inget liv. Barnvaktshelgen med hotell och middag förbyttes mot smärtor och ledsamhet på förlossningen.
Missfall. Har inte så mycket mer att säga än att det som skulle bli vårt tredje barn inte blev mer än såhär.

Störande

Ibland undrar jag varför jag läser alla de där bloggarna som jag stör mig på. Dels alla de som lever sina liv på ett sätt som JAG aldrig skulle leva. De kan inspirera något alldeles otroligt också, men jag stör mig lika ofta. Dels de som stör sig på typen av liv som JAG lever, som raljerar över det, över mina val. Notera att det inte handlar om mig personligen utan den livsstil jag valt, de produkter jag köper och de intressen jag har.
Jag kan välja att inte läsa, välja att ta bort bloggen från mitt flöde. Ändå triggas jag, ändå kan jag inte låta bli. Jag kommenterar sällan eller aldrig, jag bara stör mig.

Den morgonen, den morgonen

Ah, dessa morgnar. När man vaknar efter en natt av upphackad sömn och liksom känner hur det goda humöret fastnade någonstans på vägen. Morgonen blev bråk med dotter, sura miner åt maken och en ilsken mamma som åkte till jobbet strax efter klockan sju. Där hann jag med att glömma bort passerkortet till garaget och passerkortet till redaktionen. Av min planerade frukoststund i lugn och ro med tidning i matsalen blev det ingenting, för efter allt strul hann jag bara kasta i mig min knäckemacka och mitt ägg framför datorn. Sedan var klockan åtta.

Morgon

Hur mycket jag än gillar mitt jobb kan jag inte låta bli att tycka att det är smått deprimerande att avsluta dagen med vetskapen om att jag inte får sova tills jag vaknar av mig själv imorgon heller. Sen att sonen vaknade 05.30 idag är en helt annan femma...