Det är vanskligt att skriva om förhållanden. På något sätt blir det så att man moraliserar eftersom alla gör olika. Det som är rätt för mig är kanske inte rätt för någon annan, ja, ni fattar.
Ändå tycker jag att det är lite skrämmande att se hur vissa förhållanden verkar fungera och att man tyvärr kan se ganska snart om det kommer att fungera eller inte. I alla fall i vissa fall.
Jag och A har varit gifta i fem år och tillsammans i sju och ett halvt. Det är ju ingen tid alls om man jämför med exempelvis mina föräldrar som väl firar 35 år tillsammans om jag inte minns fel. Å andra sidan är det betydligt mer än den nyförälskades två månader tillsammans.
Jag skulle säga att jag lever i ett väldigt lyckligt äktenskap. Verkligen. Därmed inte sagt att vi aldrig grälar för det gör vi. Vi är också sura på varandra, griniga och kan slänga ur oss ord som nog mått bäst av att få stanna i munnen. Men ändå fungerar det och för oss tror jag det handlar om fyra saker.
1. Vi är varandras bästa vänner
2. Vi kan prata om precis allt
3. Vi är jämställda
4. Vi har en gemensam värdegrund
För mig finns det ingen som jag umgås med hellre än A. Den perfekta dagen är tillsammans med honom. Det finns ingen som jag känner att jag kan vara mig själv med så mycket som med honom. Ofta på dagarna så ser eller hör jag något och tänker att det där måste jag berätta för A. Eller när jag går på stan och ser något som jag tror att han skulle tycka om. Han finns alltid med mig.
Det här med pratet är oerhört viktigt. Vi hade ett distansförhållande vårt första år och sedan flyttade vi ihop då A gick sista året på gymnasiet. Den här tiden var den tuffaste någonsin och då vi flyttade upp till Norrland för att plugga på universitetet efter att vi gift oss kände jag mig bokstavligen fri som en fågel.
Men fördelen med allt det där jobbiga var att vi pratade med varandra. Vi har pratat med varandra varje dag sedan vi träffades, i 2868 dagar har vi pratat med varandra varje dag. Alltid.
I 2868 dagar har jag minst en gång om dagen fått höra att jag är älskad. Och detsamma för A.
Jämställdheten är viktig för oss men jag har förstått att den inte är viktig för alla. Vi delade lika på spädbarnstiden och A tog alla nätter och alla blöjbyten i början. Det var hans, han var den som kunde det bäst. Fortfarande har jag inte klippt tånaglarna på Alde en enda gång därför att A gör det. Vissa saker är jag bättre på när det gäller Alde och andra saker kan han. Det innebär att ingen av oss har patent på vårt barn och ingen blir underlägsen. Så många kvinnor gör sig själva till experter på sina barn och jag tror att det är vanskligt. För oss skulle det iallafall ha varit det.
Jämställdheten handlar om annat också, om pengar, karriär, fritid. För mig och för A är det en grundbit, en grundsten som aldrig går att flytta för då rasar hela bygget.
Jag förundras över att så många inte pratar med varandra i sina äktenskap och förhållanden. På restaurang eller fik sitter det alltsomoftast par alldeles tysta, äter sin mat, dricker sitt vin och går sedan hem. Tysta. Inte ett ord.
Om man inte har något att säga varandra ute på lokal, har man det då hemma? Eller är det så att samtalsämnena man har kvar tillsammans bara täcker det vardagliga och då de vardagliga försvinner så gör samtalsämnena det också.
Varje gång jag ser det blir jag lika ledsen.
I den
här artikeln i Aftonbladet pratar man om inställning och jag håller med. Att få ett förhållande att funka handlar om en inställning, att bestämma sig och sedan fortsätta trots att man ibland känner att man vill lägga av. I dagens DN, på insidan, handlar det också om detta att äktenskapet är genom såväl ljus som mörker.
Jag förstår ju att förhållanden spricker om man utgår från att man är tillsammans så länge det känns bra.
