Det här med barnafödande

På undersköna sajten Familjeliv.se pågår just nu en debatt om huruvida det är rätt att känna sig stolt över att ha fött och burit ett barn. Grunddiskussionen rörde huruvida det var rätt eller fel att få en present för detta från barnafadern, men sedan spårade det iväg och sedan gav jag upp så vart diskussionen nu tagit vägen vet jag ej.

Hur som, för mig är det här med att få, bära och föda barn alls inget självklart. Mina graviditeter har varit väldigt tuffa med mycket komplikationer som gett inte bara en doktor huvudbry. Mina förlossningar har slutat i kejsarsnitt, även om Eskils födelse knappast var dramatisk. Han låg dock i tvärläge och hade vi befunnit oss i ett så kallat u-land hade vi båda dött.

Jag har upplevt att bli gravid nästan utan att hinna fatta det och jag har också upplevt den totala ångesten och våndan som kommer med att inget plus på stickan kommer. Där man väntar månad efter månad, tror och hoppas och bryter ihop. Där man tar prover, ännu mer prover, undersökningar och homorner. Till slut fick vi det efterlängtade plusset men det där året är utan tvekan mitt svartaste någonsin, samtidigt som det också var ett år då min dotter växte och spred glädje.

Jag har upplevt sorgen att få ett väldigt sent missfall och föda fram ett barn i graviditetsvecka 19. Att använda lustgas, bli erbjuden epidural och så slutligen lämna förlossningen med tom mage och ett barn som hamnade i en metalllåda för att undersökas. Fått frågan om vi ville se, veta vad det var och sedan fundera hela livet på om vi fattade rätt beslut.

Jag har upplevt att människor omkring mig kämpat för att bli gravida, kämpat med sorgen över att få inte bara ett utan flera missfall. Upplevt hur människor som betyder mycket för mig drabbas av förlossningsdepression, sjuka barn och annat som bara är ren ångest och sorg.

För mig är alltså det här med graviditet och barnafödande något jag alls inte tar för självklart. För mig är det också mitt livs absolut största prestation att ha burit och fött (jo, jag har fött, men med snitt) mina barn. Det har förändrat mitt liv, min person och mina värderingar. Det är större än allt annat och min prestation kring detta tänker jag vara förbannat stolt över fram tills den dag jag dör.

Därmed, och märk nu väl, säger jag inte att jag inte är stolt över något annat. Att mitt liv kretsar kring mina barn och mitt parhus. Delvis ja, men ändå inte. Jag har ett jobb jag också är förbannat stolt över, intressen, en karriär, drömmar och planer för vår familj men också för mig själv. För min personliga utveckling.

När tidningen jag är redaktör för, som jag format själv, släpper ett nytt nummer, pirrar det av stolthet i mig. Men i jämförelse med att ha gått igenom allt som rör en graviditet och förlossning är det ingenting.

Och därför skäms jag heller inte ett dugg för att jag blivit glad för de fina presenter jag fått av min man efter våra barns födelser. Faktiskt.