Åker av guld

Det där med att finna frid, har ni tänkt på det någon gång? Hur pulsen går ned, kroppen rör sig långsammare och man liksom slappar av. För mig infinner sig aldrig den där friden på en badstrand eller vid en pool, läsandes en bok. Nej, jag har tre ställen som jag slappnar av på och totalt går ner i varv.
När jag kliver ut mitt i myllret av en storstad som New York eller Berlin, när jag står på en klippa där havet ryter och himlen är grå av storm och när vi är i vårt lilla himmelrike på jorden. Byn i Dalarna.

Vi åkte dit förra veckan och lånade huset där. Gjorde just ingenting. Tog promenader. Plockade smultron och trädde på strån. Drömde om svinhus och torp att renovera så vi så snart det bara går får vår egen lilla täppa att komma till.

Tog djupa bad i kornåkern utanför huset.

 

Och gick på kvällspromenader i ett alldeles magiskt solljus som fick åkrarna och mitt hår att glittra som guld.

 

Ingrid passade på att njuta av friheten utan grindar och smet ständigt ut mot en livsfarligt brant trappa. Synen av blöjrumpan intrasslad i myggnätet var återkommande, om jag säger så.

 

Frid var det ja. Sen åkte vi hem till huset som alltid tycks vara stökigt och där vi har kvar de där sista femton procenten av renoveringen som nog aldrig kommer bli klart. Som lister och sånt onödigt. Jag har däremot klippt håret och känner mig höstfräsch. Något nytt är sakta på gång också, förhoppningsvis blir det väldigt bra. Håll tummarna!