Trots

Ikväll har vi haft ett utbrott här hemma av vår tvååring. Det händer ganska sällan att Alde får sådana här utbrott, där allt är fel, hon skriker och försöker pressa fram tårar. Då och då stannar hon till, tittar så att vi ser - och fortsätter.

Orsaken den här gången var att hon ville ha mer pasta och vi sa att hon först fick äta upp den pasta hon hade på tallriken. Därefter var det kört. Hon vrålade, slängde sig bakåt och då bad vi henne gå från bordet. A följde med henne in på hennes rum, tog fram legot och gick tillbaka för att äta.
Alde sprang efter, gråtande, slängde sig i soffan och skrek ut sin ilska. Då och då kikade hon bort mot matsalsbordet där vi satt.
Till sist fick hon sitta hos mig, mot mina principer, och äta upp sin smörgås. Efter två tuggor tar hon den och kastar iväg tvärs över bordet. Där någonstans går gränsen för mitt tålamod och jag känner hur ilskan bubblar upp och jag håller på att arbeta upp mig till samma vrede som mitt barn.
Jag tar tag i henne, väser mellan ihopbitna tänder att hon ska skärpa sig, bär in det stretande och skrikande barnet i hennes rum och stänger dörren. Efter en stund kommer hon ut och efter ytterligare en stund blir vi sams,
Maten hade kallnat och humöret sjunkit.

Tänk ändå att det kan finnas så mycket ilska i den lilla kroppen och så mycket förmåga att försöka få oss dit vi vill. Genom att pressa fram en tår så att hon blir röd i ansiktet, kasta mat och skrika så reagerar vi ju. Jag blev ju arg.
Nu ignorerar jag att det snart är läggdags, är en sådan dag idag då det kommer att bli en kamp.
Må bästa kvinna (eller pappa tror jag) vinna!