Skrämsel

Efter en natt fylld av oro är Alde äntligen bättre. "Jag är glad nu", säger hon själv.

Inte för att natten var så allvarlig, nej, det var väl snarare den där händelsen igårkväll som satte skräck i både mig och A.
Då Alde, ynklig och febrig satt i soffan och åt russin och havrefras. Vi satt vid matbordet och åt färdigt middagen när vi hör ett väsande ljud, groteskt väsande ljud från soffan.
På två röda är A där, innan jag ens hunnit reagera. Alde väser och försöker andas, hon lyckas ändå få in lite luft i lungorna men man ser paniken. Jag säger åt A att slå henne i ryggen och mitt i allt är vi ändå alldeles kolugna.
Jag tar telefonen för att ringa 112, tänker att det är bättre att jag ringer nu och säger sen att vi inte behöver någon hjälp än att jag ska ringa sen då vi har panik. Jag kommer inte fram. Telefonen fungerar inte, den där hemska bärbara saken som vi borde slängt för länge sedan.
Under tiden hänger A Alde över sin arm och dunkar henne lite hårdare i ryggen och äntligen, äntligen börjar hon hosta. Hon hostar och får lite vatten och lutad mot A:s bröst hostar hon upp en slemmig havrefras som nog börjat lösa upp sig av sig själv.
Efter en liten stund kommer en rap och hon kräks russin, havrefras och smoothie över A och vardagsrumsgolvet.
Sedan ber hon om att få sova och jag sitter hos henne en lång stund.

En havrefras. En ynka liten havrefras. Förmodligen åt hon alldeles för fort och råkade svälja den här utan att tugga den. Jag är mest imponerad av att vi lyckades hålla oss fullständigt iskalla, paniken kom sen. Den kom under kvällen då vi gång på gång gick in för att se om hon andades. Den kom under natten då jag sov på helspänn och vaknade till för minsta lilla ljud.

Lilla älsklingen, lilla hjärtat, stora duktiga tjejen. Som du skräms!


Bus med pappa för några dagar sedan