En timme att spara

Alltså, vi älskar DaMatteo. Så fort vi kommer till Göteborg så försöker vi snika åt oss barnvakt och åka dit. För kaffet, såklart!, men också för miljön, bakverken och för att det på något sätt infinner sig ett lugn och en skön känsla i oss bara vi kliver in. Sådär som då man ska åka utomlands och sitter vid gaten och dricker sitt svindyra flygplatskaffe som smakar himmelskt, bara för att man vet att man är på väg någonstans. Så är det för mig då jag och A fikar på DaMatteo. Vi smider planer, låtsas som att vi är hippa Göteborgare och inte alls bor i ett parhus från 1979 i Nyköping, drömmer oss bort och bara är. Går ner i varv. Känner oss lite bättre än vi brukar och är extra kära.
Nu var vi där igen och hade Ingrid med oss, den bönan går ju liksom inte att lämna bort. Det var midsommarhelg så bageriet var stängt men vi köpte frukost och åt croissanter och drack juice och stora espressos med skummad mjölk. Så satt vi där, lät Ingrid smaka sitt livs första apelsinjuice som hon drack samtidigt som att hon kiknade av skratt för att det var så sjukt gott. Sedan gick vi till Artilleriet, hängde på stan, shoppade loss på COS och Svenssons och kände oss sådär nykära som vi alltid gör när vi är i Göteborg. En bra dag, helt enkelt.

Grejar lite.

Gott kaffe, snygg man.

Jag måste lära mig göra sådana där lattelöv, det smakar bättre med dem i av någon konstig anledning.

Croissant med nougatkräm i. Det var så gott som det låter.

Älskade unge!

Det var en sådan där timme som jag bara vill kapsla in i mitt hjärta och ta fram en mörk eftermiddag i februari, då man står där och svär tyst för sig själv över overaller, gnälliga barn och middag som ska lagas. Då vill jag plocka fram känslan jag får på DaMatteo, med A och Ingrid och gå ner i varv och känna mig lite bättre.