Krabbfiske (utan krabbor, men ändå)

Så skulle vi då fiska krabbor för någon kväll sedan. Vi hade sprillans nya, handknutna krabbburar och allt. Det hjälpte väl sådär mycket eftersom vi för det första inte hittade någon mussla att agna med och sedan inte en enda krabba. Vi hittade snäckor dock, som svärmors modige make klev ner med brallorna på i det iskalla havet för att hämta. Lagom när vi skulle agna med dem konstaterade vi att de var borta.
- Jag har kastat alla i vattnet, förklarade Eskil stolt.
Det var bara att hämta nya men inte en enda krabba fick vi ändå. Men det gjorde inte så mycket.

För sedan skulle vi försöka ta någon slags organiserade bild på de stora barnen. Och det gick sådär. Men det gjorde inte heller så mycket för kvällen var magisk, ljuset var magiskt och jag hade helst bara velat åka ut med båten och glömma bort att Ingrid vill äta välling två gånger varje natt (japp, vi har satt oss i skiten själva, jag vet) och att barnen vaknar tidigt. Det är något visst med ljuset här ute där stenen möter havet.

Man kan ju nästan ana vem som är teaterapan i familjen och jag kan säga så mycket som att hon inte ärvt det av A.

Sen gick vi in, lade barn och oss själva och så blev det morgon igen, alldeles för tidigt.