Hagamannen

Liksom Alexandra minns jag dagen då Hagamannen greps. Jag jobbade extra på en skoaffär i centrala Umeå då en av de anställda outade nyheten som hon precis hört. För de som inte bodde i Umeå under tiden då Hagamannen härjade tror jag det är svårt att förstå vilken betydelse den mannen fick på kvinnorna och på rädslorna för att gå ut.
Jag pluggade på universitetet där då manliga studenter arrangerade följearrangemang så att deras kvinnliga kursare alltid skulle ha sällskap hem på kvällarna. Jag minns hur kvinnor köpte hund för att de var rädda för Hagamannen och jag minns att vi pratade mycket om det. Jag minns också irritationen jag kände, hur en enda man skule ha sådan förödande effekt på ett samhälle, till slut blev det snarare myten om Hagamannen än själva Hagamannen som skrämde. För allvarligt. En bilmekaniker, som alla beskriver som snäll och timid, satte skräck i Norrlands största stad. Helt sjukt.
Jag är kluven till SVT's satsning "Fallet - Hagamannen". Jag tror inte att vi behöver en dramatiserad version av det som hände för bara några år sedan. Visst, jag förstår att det finns ett stoff i det, det säljer men jag ser inte riktigt poängen. Dels ur Hagamannens barns perspektiv, offren men även samhället. Har vi inte fått nog av honom? Har han inte funnits med tillräckligt länge, dels under alla åren av våldtäkter i Umeå, rättegången och tiden efteråt. Behöver vi verkligen mer publicitet kring allt det?
Men jag kommer säkert att titta. Det är ju sådant man gör.