De allra första nya möblerna jag och A köpte tillsammans var två klappstolar i trä, för utomhusbruk. Vi bodde i A's hemstad, var knappt torra bakom öronen och hade inga pengar alls. Stolarna var trärena, köpta för kanske en hundring på Rusta eller liknande och vi målade dem mörkt gröna. Sedan flyttade de med oss upp till Umeå där vår balkong var en enda färgbonanza. Jag målade stolarna knallrosa en varm junidag utanför vår studentlägenhet på Carlshem. Jag minns det än för det var ett rent helvete rent ut sagt att få dem snygga utan allt för mycket kladd.
Sedan hände något med de där stolarna. Vi flyttade och de kändes, tja, väldigt rosa. De började bli lite skraltiga och hamnade längst in i vårt förråd. En bräda hade gått sönder och vi tänkte köpa nya till vår uteplats på framsidan. Jag stod till och med och höll i dito varianter i metall, för jag älskar caféstolar och ville ha just sådana. Då var vi emellertid på stan och kunde inte släpa med oss tre stolar på vagnen, så inköpet blev aldrig av.
Nu i helgen var vi så uppe i Dalarna hos mina föräldrar och där, bakom deras förråd, stod en liknande stol. Den hade också en bräda trasig och skulle slängas. Vi fick den och A kom på att vi ju hade de där rosa stolarna hemma, längst in under all bråte. Vi hade färg också, kvar sedan vi renoverat ett fönster förrförra sommaren.
Så vi tog hem den trasig stolen. Skrapade bort väldigt mycket färg från de andra. Knäckte loss en trasig bräda och började måla. Det tog sin tid, vi målade en var precis som då vi målade dem gröna den där gången för tio år sedan, och nu står de och torkar i trädgården. Det hade blivit sjukt mycket billigare att köpa nya, om man ser till att tid är pengar. Men vi hade ju stolarna. Och vi har semester. Färgen fanns ju där. Och om det är något budskap jag skulle vilja föra fram så är det just det att ta tillvara på det man har. Inte bara köpa allting nytt hela tiden. För vet ni, det är så himla lätt att åka till Ikea eller Asplund eller Mio eller var man ju gillar att handla och köpa ett koncept. Som man sedan byter ut om man flyttar eller inreder på ett annat vis. Slit och släng och jorden går under, ja, ni fattar min poäng.
Men det blir inte så personligt då som att kunna sitta och dricka sin morgonkaffe på samma stolar som man satt på i Dalarna, nitton år gammal. Nya hade varit mer perfekta. Inte så skeva eller rinningar av färgen. Så är det, absolut. Och jag gillar nytt, det gör jag verkligen. Men i kombination med det gamla som man redan har. Blandningen är den bästa tycker jag.
Och de kommer att stå ute på framsidan, i uteplatsen i gruset och där har vi faktiskt köpt ett bord som kommit och är helt perfekt. Jag ska visa sedan, så stolarna är på plats. Två solstolar blev det också, snygga men obekväma. Här hemma går inte alltid funktion före form, eller rättare sagt så gör det sällan det. Men det får man ta!
Nu ska jag hänga med min man om bara lillskruttan vill somna någon gång. Håll tummarna, det låter inte så glatt därifrån hennes och brorsans sovrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar