Relationer

Det är konstigt det där med livet egentligen.
Igår då jag vandrade genom ett snöigt Umeå så kände jag mig smått irriterad över att jag upplever att jag ofta är den som tar initiativet i att hålla igång en relation. Sedan stannade jag upp, ungefär samtidigt som jag halkade på en isfläck, och insåg att jag förskönar mig själv. För även om jag varit den drivande kraften i flera vänskapsrelationer har jag ofta varit den där andra parten, ni vet sådär passiv och liksom låtit en härlig och viktig vänskapsrelation flyta ut i sanden. Ni vet, man skyller på tidsbrist och då man inte ringt eller setts på ett par månader blir det ännu mer utdraget och sedan har man till slut inget att prata om.

Med vissa vänner så klickar det ändå, trots att man ses eller pratar väldigt sällan. Samtalet fortsätter liksom där det avslutades sist, även om det gått månader emellan.

Jag förstår att det ju inte går att hålla igång hundratals relationer, vi har ju flyttat en del också. Vissa relationer känns det ändå varmt att tänka tillbaka på, en viss acceptans över att livet fört åt olika håll men att den tiden då man stod varandra nära ändå betyder otroligt mycket.

Nyss läste jag på Facebook att min tonårsvän J som jag stod så oerhört nära har gift sig. Jag visste inte ens att hon var i ett förhållande men jag blir ändå så genuint glad för hennes skull. Vår relation innehåller knappt ens Facebookinlägg men när vi gick på högstadiet var vi en tight liten kärna tillsammans med två andra. För mig, som bytte klass eftersom jag var totalt utfryst, blev det räddningen och en början på ett människovärde. Faktiskt var det så.

Därför är jag så tacksam över de där relationerna som värmer även om de inte längre är aktiva. Och jag hoppas innerligt att jag får ett mail eller sms eller telefonsamtal om någon av mina vänner känner att jag är den personen som inte tar ansvar. Relationer är viktiga och jag vill bli bättre på dem.