Jag, en dryg vecka före Eskil föddes. Känns rätt avlägset nu...
Det har nu gått drygt en månad sedan Eskil föddes och jag har två inlägg som jag känner att jag vill skriva, innan jag bestämmer mig för hur jag ska gå vidare med bloggen. Det ena ska handla om amning och det andra om förlossningen.
Eftersom förlossning rent kronologiskt kommer före amning så kör vi på!
Som jag skrivit i bloggen tidigare blev min astma bara värre vartefter graviditeten fortskred. Jag gick i samtal med min underbara barnmorska för att peppa mig själv inför förlossningen, rätt tidigt stod det klart för alla inblandade att det skulle bli en igångsättning igen. Eftersom jag i över två års tid sagt att en igångsättning gör jag bara inte mer så är jag stolt över mig själv att jag kom över det. Jag var så peppad inför att föda barn vaginalt.
Hur som helst så hade jag en tid i vecka 36+5 för att diskutera förlossningen. Dagen innan tillbringade jag på akuten med ett astmanfall. Varken jag eller A trodde det skulle bli något så tidigt utan räknade med att allt skulle sättas igång veckan efter.
Döm om min, och vår, förvåning när läkaren gav oss en tid morgonen efter. Både jag och A blev pirriga och vi ordnade barnvakt och åkte ned till hamnen med Alde och åt glass. På kvällen kom mina föräldrar och faktiskt så sov jag litegrann på natten, till skillnad från förra gången.
När vi kom in möttes vi av en mysig barnmorska som berättade att jag skulle sättas igång med BARD-kateter, precis som med Alde. Jag bad då att hon skulle känna efter om Eskil fortfarande låg med huvudet nedåt eftersom jag tyckt att det rört sig så i magen och han ju legat i tvärläge ett flertal veckor. Hon kände efter och sa att hon var osäker. Doktorn kom och hon var inte osäker, ungen hade vänt sig. Ultraljudet bekräftade att han låg på tvären och saken var klar. Jag fick frågan om jag ville prova att göra ett vändningsförsök men avböjde eftersom det troligen inte skulle lyckas.
När barnmorskan och läkaren gått ut kändes det fruktansvärt jobbigt, allt jag laddat för försvann. Det tog ett tag att ställa om sig men när jag redan tre timmar senare åkte mot operationsavdelningen var jag peppad. Och livrädd. Aldes snitt var mer som ett töcken efter ett dygn av vidriga värkar. Nu var jag klarvaken och med, en helt annan grej.
Bedövningen tog direkt den här gången och jag fick inte alls lika mycket blodtrycksfall. Endast en gång kändes det som om jag skulle svimma och det gick snabbt över. Själva snittet tog längre tid, tydligen gör det alltid det andra gången. Det som kändes bra var att allt såg fint ut och det var knappt någon ärrvävnad alls.
Ut kom han till sist och han fastnade på vägen eftersom han kom med fötterna först. Han skrek inte på en gång som Alde utan det tog en liten stund. Precis som jag bett om fick jag honom direkt på bröstet, alldeles kladdig. Efter en stund gick barnmorskan och A ut med honom för att fixa till navelsträngen som blödde. Jag fick tillbaka honom på bröstet en stund innan han och A fick åka upp till förlossningen en kvart för att linda in honom i varma filtar. Därefter mötte de mig på uppvaket och vi var där tillsammans och jag ammade för första gången.
Efter två timmar hade bedövningen släppt och vi åkte ned till BB.
