Det där om amning. Del 2. "de första sköra timmarna"

Amning under den allra första tiden

För det första, då man skriver om amning, måste man inse att det är omöjligt att göra det objektivt. Iallafall om man är kvinna och har fött barn. Eller om man är man och har ett barn. Man har i sådana fall en relation till begreppet amning på något sätt som kommer att prägla ens uppfattning och tyckande. Så även för mig, såklart.

"Bebisen ska hitta bröstet"
När bebisen är född, så ska det ammas. Vid en vanlig förlossning som går som den ska så är målet att bebisen inom en ganska kort stund ska hitta till bröstet och börja suga. Det här är faktiskt rätt häftigt, eftersom bebisen själv instinktivt vet om det här och själv kan hitta till bröstet. De flesta bebisar har en vakenperiod ganska direkt efter förlossningen och vill gärna amma då, därefter somnar de ofta utmattade efter den enorma kraftansträngning det är att födas.
Jag skulle tro att de allra flesta bebisar ammas den här första gången, om inte mamman uttryckligen sagt ifrån att hon inte vill amma eller att hon inte kan av något skäl. Den här amningsupplevelsen tror jag också, för de allra flesta, är positiv. Man har fött ett barn, barnet ammar och allt är som det ska. Det där lyckoruset, befrielsekänslan som infinner sig, liknar inget annat.

"Amning på riktigt"
Sedan börjar det. Amning på riktigt. Det är nämligen så att många små bebisar inte alls är speciellt pigga på att äta det där första dygnet. De vill mest bara sova. Mammans bröst börjar fyllas på, det börjar göra ont och hormonerna börjar ticka igång. Samtidigt kommer kraven och förväntningarna på att man faktiskt ska amma, det får inte gå för lång tid mellan gångerna och bebisen kan bli slö om den inte får äta.

"Jag borde förstå att mitt barn måste äta"
Då Alde föddes, och nu blir jag oundvikligen personlig här, hände exakt det här. Hon föddes med akut kejsarsnitt i vecka 37 och var påverkade efter ett dygns förlossningsarbete. Både hon och jag hade feber och efter den där första amningen, två timmar efter kejsarsnittet, sov hon många timmar i sträck utan att äta. Jag kände ingen oro, men personalen, på specialist-BB på Akademiska Sjukhuset där vi befann oss, blev hemskt upprörda och förklarade bestämt att det här var fel. Jag, som mamma, borde ju förstå att mitt barn behövde äta. Jag trodde att Alde själv skulle säga till då hon blev hungrig. Enligt barnmorskorna kunde inget vara mer fel.

"Råmjölken räcker fint"
Då Eskil föddes, med kejsarsnitt i vecka 36, blev allt annorlunda. Jag hade en hemsk amningsupplevelse bakom mig och visste precis hur jag inte ville att det skulle vara. Redan efter några sekunder fick jag upp honom på bröstet och jag ammade honom första gången på uppvaket. Precis som sin storasyster sov han gott i många långa timmar därefter. Personalen på Nyköpings Lasarett, där vi nu befann oss, var emellertid inte oroliga utan förklarade att nyfödda bebisar klarar sig fint i ett dygn på bara den första råmjölken. Att han sov som en stock där på pappas bröst var det alls ingen fara med.

"Dra ner skjortan"
Upplevelsen blev som natt och dag och jag undrar varför inte barnmorskorna i Uppsala kände till det här? Istället lät man mig och A bli världens sämsta föräldrar som inte förstod att vi borde ha väckt vår 12-timmar gamla bebis som sovit i sju timmar i sträck utan att vilja ha bröstet. Jag minns fortfarande hur brutalt det kändes då de skakade henne för att väcka henne till liv och stod där bredvid sängen och instruerade mig i att hålla henne rätt vid bröstet.
"Nej, lägg henne närmare dig", "dra ner skjortan, ni ska vara hud mot hud" "håll under huvudet, titta nu hur jag visar".

"Heliga första timmar"
De allra första timmarna tillsammans med sitt barn är de mest värdefulla timmar man någonsin kommer att ha tillsammans. Det är då allt grundläggs, det är då man tar in varenda uttryck barnet har, lukten, de små linjerna under fötterna, det tunga huvudet man måste hålla upp. Det är en stund att tanka kärlek, att grundlägga en relation och ett minne att plocka fram och vårda ömt, fem, tio eller femtio år senare. Den stunden är helig.
Därför borde det vara en självklarhet att föräldrarna får ha den stunden ifred. Att påstådda riktlinjer kring amning inte ska få ta fokus från de allra första timmarna. Barnet behöver bara äta en gång det första dygnet. Barnet kanske vill äta tio gånger det första dygnet, eller bara en. Allt är okej. Det är inte det som kommer grundlägga amningen sedan, däremot är de där första timmarna är grundsten för en livslång relation.

Del 3: Amning i en rosa bubbla

Har inte tid

Men alltså, jag har inte tid att vara sjuk. Halsen värker och jag orkar inte ha halsfluss igen. Verkligen orkar inte. Dessutom har jag inte råd, varje karensdag kostar multum. Vad är det för påhitt egentligen, det där med
karensdag?
Nej, nu är det stopp.

Det där om amning. Del 1 "Att amma en docka"

Okej, nu kör vi. Amning var det.

Amning under graviditeten
Hallå, stopp och vänta där, säger vän av ordning nu. Är det någon gång man inte tänker på amning så är det väl ändå under graviditeten. Bebisen har ju inte ens kommit än, man har fullt upp med att vara gravid, noja inför förlossningen och köpa bebisgrejer.
Fast, säger jag då. Är det någon gång man SKA tänka på amning så är det under graviditeten. Det är där problemet med amning ligger skulle jag vilja påstå. Genom att föda sitt barn, få upp det på brösten och sedan inte ha en aning om vad en normal amning innebär eller vilka alternativ som finns är det som gjort för en tuff start.
"Vi fick prova att amma en docka"
När jag väntade Alde så pratades det faktiskt om amning på ett av de få utbildningstillfällen i föräldrakursen vi var med på. En klämkäck barnmorska informerade om hur man skulle hålla barnet vid bröstet och sedan skickade hon runt en docka så att vi alla fick prova själva. Bebisens huvud skulle ligga rakt mot tutten, med hakan vinklad uppåt och Gud förbjude!, ta ett för litet grepp om bröstvårtan. Sedan var det just inte så mycket mer med det och vi gick vidare till nästa samtalsämne.
"Greppet funkade klockrent"
När bebisen, i det här fallet Alde, väl var född, tänkte jag intensivt på de där med att hålla barnet rätt vid bröstet. Faktum är att sköterskorna på BB berömde hur fint hon låg i min famn då hon skulle amma. Det var det enda vi fick beröm för, för amningen strulade kopiöst.
"Jag utgick från att det var fel på mig"
Jag visste helt enkelt inte att det var normalt med ett barn som ville suga konstant. Jag visste inte att det tog tid innan mjölken rann till. Jag visste inte, och tydligen inte personalen heller, att det var normalt om barnet inte åt det första dygnet. Framförallt visste jag inte att det var ovanligt att amningen funkade klockrent från början. Jag visste inte det och utgick från att det var fel på mig.
"Vi var totala gröngölingar"
Om jag hade fått mer information på föräldrautbildningen eller för den delen av MVC om hur en normal amning ser ut, hade jag varit bättre förberedd. Jag hade haft vetskap om att det jag upplevde i stort var normalt och att det var tillfälligt. Jag och A hade också varit bättre förberedda på hur mycket tid amningen tog, att det var ett heltidsjobb och att pappans uppgift, om man nu vill amma, är att serva och se till att allt funkar. Vi var totala gröngölingar som föräldrar och hade ingen aning om någonting.
 "Hormonerna dansar tango"
Det här med att ha kunskap om amning redan innan man får sitt barn är viktigt av ytterligare en anledning. Nämligen i de fall man inte vill amma, vill delamma eller har provat men vill börja flaskmata istället. Det går inte att föreställa sig vilken enorm påverkan hormonerna har den första tiden, de dansar tango i kroppen och förmågan att vara rationell finns inte, iallafall inte hos mig eller de mammor jag pratat med. Därför är det guld värt att vara påläst innan, veta vilka alternativ som finns och hur man gör om man ska flaskmata sin bebis. Med tanke på den amningspolicy som råder inom svensk förlossningsvård är det också extra viktigt, annars finns risken att man inte får den hjälp man har rätt till.

Del 2 - Amning den allra första tiden