En kväll på balkongen

Alltså dessa kvällar. Ljuvligt!
Visst, jag erkänner att jag känner den där förbjudna mättnaden på sommaren, längtan till hösten. Hur jag kikar på höstmode, drömmer om loafers med zebraskinn och att kanske äntligen få mina hett efterlängtade pistols (it ain't gonna happen) eller kanske de här godingarna. Men trots det, trots allt så är det en helt ljuvlig tid just nu.
Tid att gå ut och vattna vår kryddodling på balkongen. Tid att sitta ute på fårskinn och kuddar, tända ljus och lyssna på ljudet av någon syrsa som spelar helt frenetiskt i syrenbuskarna. Kika på tavernalamporna som lyser upp, svagt, och bara vara.

Vår balkong användes inte alls de första två åren vi bodde i huset. Vi förvarade skräp där och jag ska erkänna att det fortfarande står ett och annat som ska slängas. Men vi har också en sitthörna som är den bästa därför att det är där solen ligger kvar längst. Där blir det också väldigt varmt på våren och man kan sitta där, insvept i en filt någon gång i april och liksom drömma om sommaren.
Bänken och bordet är egentillverkade, min pappa har gjort underreden i järn och betongskivorna har vi gjutit själva. Krukan som ormbunken står i har vi också gjutit själva. 

Utsikten från balkongen, ner mot uteplatsen

Har lyckats hålla basilikan vid liv i flera veckor och äntligen lärt mig knepet.

Vi gillar mojitos - mycket mynta med andra ord. Här en marockansk variant, supergod till couscous.

Timjan och rosmarin, de är på upphällningen kan jag konstatera.

Och sist, moi. I svartvitt, tagen med halvtaskig mobilkamera. Aja, jag bjuder på den. Utomhus sitter jag i alla fall, en liten stund till.

Älska rea!

Det finns få tider på året som är så underbara som den här. Inte bara för att det är sommar, salta bad, ljumma kvällar och ledighet utan för allt det andra. Det där som inträffar två gånger varje år. Jepp, jag snackar om halva reapriset.
Jag går igång, jag blir manisk. Jag ser fynd överallt. Och med tiden har jag lärt mig att begränsa mig, jag tror att det kom i samband med att jag mer och mer lärt mig att uppskatta kvalitet. Förstått hur himla trist det är med billiga grejer som går sönder. Men när man då hittar kvalitetsfynd till halva reapriset, oj oj oj!

Igår hände det hur som helst. Förutom lite strumpor för en tia paret så hittade jag ett par skinnboots i höstens stora trendfärg grå. 220 riksdaler fick jag betala. De är från Åhléns som för övrigt kan det där med rea. Som vi har fyndat där genom åren.
Idag fyndade vi för övrigt Aldes födelsedagspresent. Inte till halva reapriset men till cirkus fyrtio procents rabatt. Hon fyller i december så det gäller att vara ute i god tid. Eskil, som fyller nästa vecka är vi inte påbörjade till. Veckans mission, med andra ord. Ett kärt uppdrag för det är så väldans roligt att hitta grejer till barnen. Det bästa, faktiskt.

(Och om det är fler än jag som går igång på fynd så har Polarn o. Pyret också riktigt bra rea nu med 70% på nästan allt. Har man vägarna förbi Freeport i Kungsbacka fyndade vi som bara den då vi var där. Min favvokofta från Hunkydory i svart till 70% rabatt, A köpte en kostym och en jacka, skor till barnen och massa annat. Ett hett tips, med andra ord.)

Vi byggde en klädhängare

 

Idag byggde vi en klädhängare i vårt nya sovrum. Enklast möjliga konstruktion, bara ett stålrör från byggmarknaden, två öglor i taket, någon meter vajer och två vajerlås. Det tog ungefär trettio minuter så var det klart.

På den hängde jag kläder som kändes sådär matchiga i sovrummet. Jag misstänker att det inte kommer att vara så här snajsigt hur länge som helst, men vad gör det? Just nu ser det ut såhär iallafall.

Två små ynka skruvar är allt som håller ihop hela konstruktionen. Och det bästa är att om vi tröttnar är det bara att ta ned konstruktionen och spackla de små hålen i taket. Någon hundralapp fick vi betala för alltihop, helt klart överkomligt.

Och så har jag köpt en vit sidenblus. Jag måste säga att jag inte riktigt vet hur jag tänkte där. Tre barn, en förmåga att spilla på mig och så vit blus i hundra procent siden. Det är något med begreppet halva reapriset som får mig att lämna allt vett och rim och reson och börja visualisera. Glömma bort verkligheten och bara fokusera på Fyndet med stort F. Om inte ser den iallafall väldans snygg ut där den hänger på klädstången.

Lite uteplats

Eftersom vi bor i ett sutteränghus har vi två trädgårdar som ligger på olika nivåer. Vår egentliga trädgård, med uteplats och altan och sandlåda ligger på vår undervåning. Där är helt insynsskyddat av buskar, plank och träd. Det är där vi hänger som mest på sommaren och jag har massor av projekt på gång för att få till det mer. En nödvändighet för att kunna vara där fixade vi däremot redan andra sommaren i huset - vårt soltak.

  

Det är ett soltak från den stora möbeljätten som vi byggde en ställning till. Den ska betsas brunsvart så fort orken finns och planket mot grannen ska rivas och byggas upp igen, det är alldeles murket. Om jag fick drömma skulle jag ha plank hela vägen längs med uteplatsen, vi får se om vi kommer överens med de på andra sidan.

 

Redan då vi byggde i ordning för soltaket visste jag att jag ville ha pipranka och nu, efter snart tre år, har den börjat växa upp. Den är seg den rackaren och bra för det tålamod som jag egentligen inte har. Koppartejpen i bakgrunden stör bilden men är oerhört nödvändig om något alls ska växa här i snigelland.

Jamen ni ser ju! Vilka blad, vilken skir grön färg och hur snygg är den inte mot det rostiga armeringsnätet. Jag älskar, massor!

Återanvändandets lov

De allra första nya möblerna jag och A köpte tillsammans var två klappstolar i trä, för utomhusbruk. Vi bodde i A's hemstad, var knappt torra bakom öronen och hade inga pengar alls. Stolarna var trärena, köpta för kanske en hundring på Rusta eller liknande och vi målade dem mörkt gröna. Sedan flyttade de med oss upp till Umeå där vår balkong var en enda färgbonanza. Jag målade stolarna knallrosa en varm junidag utanför vår studentlägenhet på Carlshem. Jag minns det än för det var ett rent helvete rent ut sagt att få dem snygga utan allt för mycket kladd.
Sedan hände något med de där stolarna. Vi flyttade och de kändes, tja, väldigt rosa. De började bli lite skraltiga och hamnade längst in i vårt förråd. En bräda hade gått sönder och vi tänkte köpa nya till vår uteplats på framsidan. Jag stod till och med och höll i dito varianter i metall, för jag älskar caféstolar och ville ha just sådana. Då var vi emellertid på stan och kunde inte släpa med oss tre stolar på vagnen, så inköpet blev aldrig av.
Nu i helgen var vi så uppe i Dalarna hos mina föräldrar och där, bakom deras förråd, stod en liknande stol. Den hade också en bräda trasig och skulle slängas. Vi fick den och A kom på att vi ju hade de där rosa stolarna hemma, längst in under all bråte. Vi hade färg också, kvar sedan vi renoverat ett fönster förrförra sommaren.

 Så vi tog hem den trasig stolen. Skrapade bort väldigt mycket färg från de andra. Knäckte loss en trasig bräda och började måla. Det tog sin tid, vi målade en var precis som då vi målade dem gröna den där gången för tio år sedan, och nu står de och torkar i trädgården. Det hade blivit sjukt mycket billigare att köpa nya, om man ser till att tid är pengar. Men vi hade ju stolarna. Och vi har semester. Färgen fanns ju där. Och om det är något budskap jag skulle vilja föra fram så är det just det att ta tillvara på det man har. Inte bara köpa allting nytt hela tiden. För vet ni, det är så himla lätt att åka till Ikea eller Asplund eller Mio eller var man ju gillar att handla och köpa ett koncept. Som man sedan byter ut om man flyttar eller inreder på ett annat vis. Slit och släng och jorden går under, ja, ni fattar min poäng.
Men det blir inte så personligt då som att kunna sitta och dricka sin morgonkaffe på samma stolar som man satt på i Dalarna, nitton år gammal. Nya hade varit mer perfekta. Inte så skeva eller rinningar av färgen. Så är det, absolut. Och jag gillar nytt, det gör jag verkligen. Men i kombination med det gamla som man redan har. Blandningen är den bästa tycker jag.

Och de kommer att stå ute på framsidan, i uteplatsen i gruset och där har vi faktiskt köpt ett bord som kommit och är helt perfekt. Jag ska visa sedan, så stolarna är på plats. Två solstolar blev det också, snygga men obekväma. Här hemma går inte alltid funktion före form, eller rättare sagt så gör det sällan det. Men det får man ta!
Nu ska jag hänga med min man om bara lillskruttan vill somna någon gång. Håll tummarna, det låter inte så glatt därifrån hennes och brorsans sovrum.

Trädgårdsbilder en masse

 Så fick jag då med mig kameran ut på framsidan en snabbis ikväll. Det börjar ju gå mot höst (hujedamig!) och kvällarna blir mörkare. Så det här med att fotografera ute klockan tio på kvällen är ett minne blott, åtminstone med min kamera.
Men iallafall så tänkte jag visa lite av det vi gjort. Den stora renoveringen.

Vi har ju då fixat i ordning vår framsida och satt in två nya fönster i vår sutterängvåning - vårat blivande sovrum. Dessutom gjort en grusad uteplats, lagt en stengång, höjt upp marken, tagit bort en brunn och annat trist som inte är värt att visa på bild.
Innan var här en gräsmatta som lutade inåt huset, en rak gång med fruktansvärda stenplattor, en hög vattenbrunn och tujor en masse. Grova tujor, tänk 1970-talet i högform. Allt det är borta nu. Och som jag njuter,
Allt är inte klart. Trappen ska bytas ut, en spaljé ska byggas och en häck planteras. Men det börjar ta form. Precis som det gjorde i mitt huvud redan då vi tittade på huset för tre och ett halvt år sedan.

 Jag har äntligen fått en alldeles egen magnolia. Nu ska jag vårda den ömt och hoppas innerligt att den överlever vintern. Har du ett tips, shoot!

 

Vi har anlagt en rabatt i ett tidigare bortglömt hörn. Här funkior i blåaktig ton och buxbom ska ska klotklippas sedan vad det lider.Silverklotet får ligga där i väntan på bättre tider.

 

Det fanns färdigklippta buxbomsklot för ungefär tre gånger så högt pris. Men jag tänkte, äsch, vad fanken, hur svårt kan det vara? DIY när det är som bäst måste väl ändå vara att försöka sig på att klotklippa buxbom. Eller dumheter. Ja, det återstår att se.

Och vet ni vad det här är? Sötpotatis. En ettåring som egentligen ska vara i kruka men det behövdes något mer rött i rabatten så den får stå där och växa över sommaren. Sedan är det ju tack och adjö men den är vacker så länge den varar.

 

Och stjärnflockan ska växa och bli stor och buskig är det tänkt. Så småningom. 

De här fantastiska rostiga krukorna har min pappa gjort på den tiden han hade sin metallverkstad. Oj oj oj vilka möjligheter det gav att förverkliga all min kreativitet. De är underbara, kanske 80 cm höga och väger som en säck bly. Här rymmer de astilbe som kanske ska planteras ut i höst. Vi får se.

Vi har en liten också. Eller liten och liten, den är väl en halvmeter hög någotsådär och står nu bredvid trappen. Men det är också förhandlingsbart. Här syns magnolian i bakgrunden. Jag ska klappa på den varje dag och prata lite med den så att den växer och blommar.

 Fantastiska chokladblommor! Blommor som både är vackra och dessutom luktar som en mörk chokladkaka måste vara drömmer. Står i fyndade krukor från Bruka, inköpta på Svenssons i Lammhult för en spottstyver förra veckan.

 Nu inväntar vi lite bord, stolar och vilstolar. Kanske ett parasoll. Sedan ska vi äta frukost i morgonsolen, dricka kaffe och bara njuta. Och klappa lite extra på magnolian såklart.

Spontanmiddag en julitisdag

 Det är så fint med vänner, det är helt klart. Sådana som man känner väldans väl och som känner en tillbaka. Som förstår att det är rätt ledsamt med renoveringskaos och som ringer och säger att "hej, vill ni käka middag här". Och som man sedan kan åka hem till och bli bjuden på god lax och där barnen leker.
Som våra vänner här i stan, som är sådär härliga och som dessutom bor i det vackraste hus jag vet. Min vän R som alltid är så tjusig och vars hus är som en dröm. En gång fick jag förmånen att fotografera därhemma och visa upp bilderna i min tidning. Det var ingen konst att få till bra bilder då. Hon och maken har en självklar stil och en gästfrihet som få slår. Och ikväll var vi där. Och Ingrid var på gång.

 Fast lite läskigt är det ändå då någon busar med morsgrisen nummer ett. Tänk om någon tar mig?

Men att någon busar med en, särskilt någon som har sådan fin hand med barn som R, är ändå helt fantastiskt när man är 10 månader. Eller tre år, eller snart sexåring för den delen.

 

 Som han hade väntat, våran snart treåring, på att få leka med T. Äntligen! Och som de lekte. Ser ni förresten ljuset som kommer in genom de där fönstren klockan åtta på kvällen? Gamla stora fönster är min last och något annat än de små rutorna vi har i vårt hus anno 1979. Tur att jag kan få komma och flukta hos någon annan då och då.

Och även om de två papporna var i fokus så  är murgrönan i bakgrunden to die for. Med djupa fönsternischer passar den galant. Gröna växter är grejen hemma hos R och J. Perfekt i den skandinaviskt grafiska stilen som är i hela deras hus. Någon gång kommer fler bilder därifrån, om husägarna ger sitt godkännande vill säga.

Bästa armbandet

Jag fick ett armband imorse. Alde hade gjort det själv och det var bara lite för litet för min handled. Jag vet inte hur många armband och halsband och teckningar jag fått genom åren och de flesta tittar jag bara snabbt på, säger "åh så fin" och lägger bort. Det blir lätt så då man som jag har barn som kanske mer är inne på kvantitet istället för kvalitet. Ju fler desto bättre, helt enkelt.

Men idag stannade jag upp, såg stoltheten i Aldes ögon då hon gav mig armbandet. Hon förklarade hur hon tänkt då hon valt färger, "mamma du gillar ju svart och jag gillar rosa". Och jag blev så himla glad. Och lycklig över att jag har henne. Min snart sexåriga tjej som pärlar armband, skriver, läser argumenterar och kramas jättehårt.
Älskade unge!