Guide: Gör en egen grafisk bricka med dekorplast

Om du liksom jag kan tänka dig att det här med dekorplast ju bara är för bra för att vara sant så kommer här en enkelt guide till hur man fixar brickan i det här inlägget. Klippa och klistra är ledorden. 

Så gör du en grafiskt snygg bricka.

Du behöver:

1 vit bricka (eller en bricka i valfri färg som sprejas vit i flera tunna lager)

Svart dekorplast, för mig gick det åt omkring en halvmeter

Något runt att ha som mall, jag tog ett chaiglas som är ca 7 cm i diameter

Sax

Blyertspenna

Börja med att rita och klipp ut ett stor antal cirklar. Dela dem på mitten. Markera en rak linje på brickan och var noga med att den verkligen är rak. Du kommer bara behöva mäta ut en linje en enda gång.

Sedan är det dags att börja klistra. Börja på mitten av din linje och klistra ut längs kanterna. Låt cirklarna gå nästan ut i kanten eller över. Du kommer att klippa bort överlappet sedan.

 När du gjort en rad tar du en halvcirkel och lägger mitten på den precis på skarven av de två cirklarna på raden under. Fortsätt att klistra en ny rad på samma sätt. Nu har du skapat ett mönster du kan följa.

 När du fyllt brickan är det dags att börja få till kanterna. Klipp ut ett antal cirklar och klistra ut längst ut i kanterna. Tryck till ordentligt och klipp försiktigt bort överlappet. Klart!

Dekorplast

Jag har gått loss lite igen, den här gången med dekorplast. Åh denna ljuvliga uppfinning som möjliggör de mest fantastiska DIY:sen!

Förra veckans skapelse blev en bricka, som från början var vit och jättetråkig. Med vad som kändes som en miljon halvcirklar, urklippta ur svart dekorplast, förvandlades den till en grafisk snygging. Åtminstone om jag får säga det själv. (Jag tänkte faktiskt göra ett senare inlägg och visa mer av hur jag gjorde för den här gången tog jag bilder genom hela processen).

De här askarna gjorde jag en regnig augustisöndag och har visat på instagram (@emmafahlstedt heter jag där). Från början gröna pappersaskar som jag klistrade dekorplast på. En i marmor, och de övriga i svart och den där harlequinrutiga från TGR som är helt underbar och faktiskt lättjobbad. Att klä in askar är för övrigt ett av mina bästa tips när det gäller DIY. Enkelt och resultatet blir i princip alltid riktigt bra.

I burken ryms allt Eskils playmobil, en hel massa småpryttlar som behöver samlas. Den runda asken var från början ljusblå, med någon slags fjantigt prinstryck på. Jag köpte den på rea och sprejmålade den vit, locket svart och klistrade därefter fast dekorplast utskuret i trianglar. Den används flitigt här hemma och passar betydligt bättre in i Eskil och Ingrids rum.

Fler tips på snygga grejer att göra med dekorplast finns här, här, här, här och här. 

I höst kommer det ett reportage om dekorplastens alla möjligheter i Extra, missa inte det.

Vardagslördag

  

Den här lördagen. Som vi har längtat efter den. Den här veckan har varit, tja, intensiv skulle man kunna säga eller totalt energidränerande. Jag vet inte vad det är riktigt, men alla tycks trötta. Mörkt är det, fuktigt hela tiden och åtminstone våra barn har inte riktigt varit i form. Om man säger så. Därför hägrade lördagen och såklart har man höga förväntningar och då blir det aldrig riktigt som man tänkt sig. Men efter att mamman i huset stuckit ut och sprungit sin runda jättejättefort så lade sig lugnet här hemma. Barnen gick ut, frukosten åts och det blev lördag. Tills vi alla gick ut och den här killen ovan, älskade treåringen, spelade ut hela sitt känsloregister. Jag är faktiskt rätt imponerad över hur uthållig han är då han får sina utbrott. Men det gick över, till slut, som det alltid gör och sedan somnade lillasyrran, storasyrran åkte med en kompis till badhuset och pappan kunde kolla på skidor och mamman vara kreativ. Både med papperspyssel, resultatet kommer!, och med bakning. Vi konstaterade häromdagen att vi struntar högaktningsfullt i allt trams om att spara julen till just julen så jag bakade en mjuk pepparkaka och årets glögginköp är planerade. Med mera. 

Sen, ja då stack A ut för att pliktskyldigt springa sin runda och jag hamnade här. På golvet. Släppte alla måsten, den där diskmaskinen och tvätten och allt sånt och blev istället matad med låtsaspannkakor, låtsasköttbullar och klättrad på av en ljuvlig ettåring. Nu har jag försökt skriva färdigt det här blogginlägget ungefär femtioelva gånger så det känns som att just den här lördagen i oktober blir det inte mer strukturerat än såhär. Någon river ut alla glasburkar, plastburkar och barnmatslock. Vardagen kallar och det är faktiskt precis vad jag vill ha just nu, just idag. 

När man får för sig att måla en vägg

Så kom jag hem från min kurs vid nio på fredagskvällen med ett enda mål - väggen skulle målas. Inspirationen var på topp och efter att vi pliktskyldigt deltagit i samfällighetens städdag, muttrandes om att tjänsten borde köpas in, så drog jag med min familjen och köpte färg. Färgaffären mutade kidsen med lego, läsk och korv med bröd och mamman och pappan kunde omsorgsfullt välja. Det blev en helmatt, antracitgrå färg från alcro. Sedan hem, packa upp väskan, laga middag och få besök. När sedan middagsgästerna avlägsnat sig satte frun i huset igång. Väggen målades, trots att den äkta hälften muttrade en del över nödvändigheten i att göra det en lördagskväll. Men visst blev det fint? Jag är så himla nöjd och nu överväger jag bara lite guldlister. Jomen eftersom vi bara målade en bit av väggen så tänker jag att det vore rätt kitschigt att göra en gigantisk tavla av det hela. Vad tror ni?

Vasen från Kajsa Cramer tar plats mycket mer nu än mot den vita väggen.

Det syns lite dåligt här men asken i förgrunden är ett loppisfynd för en tia, i alabaster tror jag. Vasen bakom är från ASA, ett av mina favoritmärken.

Mera marmor och lite sneakpeak

Det pågår en sådan sjuk kärlek till marmor runt om i Designsverige och bloggosfären just nu. Vi tycks ha glömt och förträngt hur avskytt marmorn var på nittiotalet, de rosaskimrande marmorsoffborden som prydde var mans hem 1987 satte sina spår.
Jag minns hur min faster och farbror hade ett soffbord i marmor. Tungt som sjutton var det, jag var väl sisådär 4-5 år och älskade att känna på den kalla och lena ytan när vi hälsade på.

Nu flödar marmorn igen och jag är den första att hänga på. Hos oss blir det inga bänkskivor i marmor, badrumsgolv eller dyra bord men en del småsaker har fått följa med hem från loppisar. Igår var jag däremot hemma hos våra vänner i den vackra, pampiga villan och fick förmånen att fota deras nya bänkskivor. Resultatet i sin helhet ser du i Extra som kommer på torsdag.
Och kolla bara bilden ovan. Är det någonstans det passar med marmor så är det väl i ett sådant hus. Deras kök för övrigt, och ja hela huset, jag skulle inte ha något emot att få gå loss en dag med kameran och/eller en hjälpsam fotograf vid min sida där en dag. Man nästan dör, så snyggt är det.

Göteborgspärla

Jag råkar älska Göteborg och känner mig alltid så kontinental och så när jag är där. Jag och A pratar alltid om att vi bara måste flytta dit någon gång, bo inne i Linnéstan, strosa i Haga, shoppa på Artilleriet och dricka kaffe på Da Matteo. Eftersom jag gärna läser, och inspireras, av Fridas blogg som alltid är full med Göteborgskärlek så blir man knappast mindre sugen. Johanna bjuder också på finlir när det kommer till Götet.
A's kusin har förmånen att bo där och ska nu sälja sin och familjens tvåa. Spana in bilderna, så snyggt och jag älskar köket med det rostfria och industrikaklet. Fler bilder finns hos Stadshem.

Kolla in köket

Försöker övertala A att vi ska fixa till en helglasad balkongdörr hos oss också

Ord är överflödiga

Lite häng under Ölandsbron

Jo, jag hänger i Kalmar, en plats jag faktiskt aldrig varit på innan förutom på genomresa till Öland någon gång för hundra, nåja, år sedan. Anledningen är en kurs och jag är här alldeles ensam och bor på vandrarhem och sover i enkelsäng. Så här mycket tid för mig själv har jag inte haft på jag vet inte hur länge, och det är både nyttigt och läskigt. Jag har promenerat eller sprungit varje dag, bara det!, och hjärnan går på högvarv av all kunskap och alla tankar. Kanske att mina löprundor är ett sätt att springa ifrån den där mastodontstora längtan efter mannen och lintottarna därhemma och helt ärligt så funkar just den biten sådär.
Även om jag får vissa flashbacks från min skoltids läger som jag verkligen avskydde så gillar jag att vara här. Och kolla bilden ovan, att kunna ta kvällsprommis under Ölandsbron är ju knappast något att klaga över. Imorgonbitti ska jag springa där har jag tänkt. Nu har jag sagt det här också, en slags point of now return.

Och vet ni vad jag gjorde när jag skulle åka hit? Jag tog alldeles på vinst och förlust kontakt med en av de människor  bloggosfären som jag inspireras mest av. Superkreativa Sara, alias Little miss fix it, ordnade ett fenomenalt välkomnade till Kalmar och bjöd på våfflor och hämtning vid tågstationen. Dessutom fick jag en glimt av en inredning som var precis sådär inspirerande som jag trott. Att våga ta kontakt med människor, jag tror på det och det är alltid så roligt när någon man liksom spanat på och trott sig känna åtminstone litegrann på avstånd på nätet visar sig vara precis så trevlig som man trott.

Så, jag gillar Kalmar och kan inte vänta innan jag tar med mig A och kidsen och åker tillbaka. Jamen kolla bara in kolonistugan som finns i det sötaste koloniomårdet jag sett. Precis bakom vår kurslokal, längs med knastrande grusgångar ligger stugorna där. Det blommar fortfarande och jag hittade trendblomman nummer ett, perfekt färgad i den där smutsgrålila nyansen som jag gillar just nu. Helt utan instagramfilter och allt. Det ska vara Småland till något sådant. Vill du följa mig på Instagram? @emmafahlstedt heter jag där.

Fredagsgymnastik

 Bolibompawebben på mammas och pappas dator = bäst idag

 Det haglar inte direkt inlägg på den här bloggen, men så har jag också släppt alla prestationskrav just här. Det är skönt, på något sätt.
Den här fredagen gick jag lite tidigare från jobbet, tog vägen förbi vårdcentralen eftersom jag var säker på att jag hade öroninflammation. Baserade min teori på mina otaliga inflammationer som barn och var bombsäker. Takterna sitter inte direkt i, kan man ju konstatera, eftersom jag inte hade minst spår av inflammation. Skönt det, även om det inte gör att det värker mindre. Jaja, dessa förkylningar.

Jag har dessutom en gymnast i huset. Blivande tänkte jag skriva, men hon har gått och tränat gymnastik i tre år nu. Och hon är så himla duktig! Envis och noggrann och beslutsam. Tränar på hjulningar både morgon och kväll och de få gånger vi föräldrar släpps in i träningssalen så ser jag med vilken koncentration hon tar sig an utmaningar där inne. Hon älskar det och jag är så glad att hon har ett intresse hon gillar.

Kolla mamma vad jag kan!

Ser du, det gick!

Lite klurigt att få till de raka benen

Men det är kul ändå

Ta kort nu då mamma, när benen är i luften!

Fångade du det? Åh, typiskt! Men du såg va?

En helt vanlig onsdagslunch

Jag inser mer och mer att det här med lunchdejter är klart underskattat. Eftersom jag och A har sisådär 23 mil till närmaste barnvakt så är det här med att kunna gå på bio eller ut på restaurang en kväll bara att glömma. Sorgen i det ska jag inte ens dra upp här just nu.

Men, som ett väldigt bra substitut är just lunchdejterna. Nu är ju A föräldraledig med lilla Ingrid och idag då vi sågs och käkade indiskt så lyckades vi tajma in det så bra att hon sov precis hela lunchen. Vi hann med en massa prat, smyghålla varandra i handen över bordet, kika lite i affärer, ta en kort promenad och pussas lite utanför mitt jobb innan hon vaknade. De skyndade sig iväg och jag skyndade mig in på redaktionen.

Innan Ingrid kom när vi båda jobbade och de andra kidsen var på förskola sågs vi nog iallafall en gång varannan vecka för att äta lunch på tu man hand. Vi har bestämt att det ska bli av betydligt mer ofta framöver. En gång i veckan allraminst.

För vet ni, jag tror att det är så himla viktigt att faktiskt hänga lite med varandra när man är gifta, utan en massa måsten och ungar omkring sig. Sedan vet jag att jag är väldigt lyckligt lottad som efter mer än elva år fortfarande känner mig alldeles förälskad i A. Det är inte rosenrött alla dagar, såklart inte, men majoriteten. Och jag är övertygad om att en stor del i det är att vi verkligen kämpar för att det ska vara så, prioriterar varandra och tiden för varandra och att vi konsekvent vägrar leva i en relation där vi bara är mamma och pappa. 

Nu ska jag jobba, mätt på indisk mat och med höstsolen som strålar utanför fönstret. Känns som att det finns sämre sätt att spendera några timmar en onsdag i oktober.