2010 - den ultimata listan

2010 var året då de hände. En hel del. Istället för årskrönika kommer här min lista över året som gått.

Årets

Bästa
Sonen, helt klart. Född den 28 juli och lika punktlig som syrran. 14.00. Prick.

Sämsta
Att graviditeten var så fruktansvärt jobbig på slutet. Foglossning och astma, kryckor och jäkelskap.

Handikappade
Jag. Mina kompisar blev trogna följeslagare och jag hatade dem innerligt. Varje dag.

Flytt
Vi flyttade till vårt parhus. Ocharmigt, rätt fult men också alldeles underbart och helt rätt för oss.

Renovering
A snickrade och stod i och jag fick min klädkammare, eller walk-in-closet som man skulle sagt på modebloggarmanér.

Outfit
Uppklätt. Jag har känt mig gravid, gravidtjock och ännu värre, efter-graviditet-tjock, mest hela tiden men har medvetet valt antisunkvägen. Med vissa undantag.

Resa
Jag och A tillbringade en riktigt mysig helg i Kosta. En och en halv vecka senare föddes sonen.

Smärta
Min foglossning. Aj, aj, aj. Smärtan efter kejsarsnittet var peanuts i jämförelse.

Trots
Alde. Shit pommes frit vad vi har bråkat. Nu kan det bara bli bättre, eller?

Inköp
Borde väl säga huset, eller nya bilen men det är för trist. Nej, efter att ha lämnat in knäcket from hell unnade jag mig en obscent dyr handväska. Värd varenda krona.

Jobb
Mitt. Jobbade, jobbade och jobbade lite till. Sen blev jag sjukskriven och hade så långtråkigt att jag trodde jag skulle avlida.

Flopp
Min LCHF-grej. Att käka bacon till frukost är faktiskt riktigt äckligt. Att ta hand om små barn och vara i ketos ännu värre. Men effektivt var det, veckan jag stod ut genererade drygt två kilo mindre på vågen.

Upptäckt
Sonen som upptäckte sina händer. Vilken grej. Alla leksaker i världen kan slänga sig i väggen, händerna is the shit.

Nyhet
Jag var på smällen och outade det i bloggen.

Dåliga samvete
Från mig gentemot Alde. Att inte orka med henne, orka leka eller ens lägga henne eftersom jag inte kom upp från golvet på grund av foglossning var fruktansvärt jobbigt. Med rätta blev hon pappig som tusan. Men nu så!


Prestation
Allt som rörde graviditeten. Jag är så förbaskat stolt över mig själv att jag genomled det. Foglossning, astma, otaliga besök på akuten, kejsarsnitt och liten Eskil, född i vecka 36. Utan att lägga någon som helst värdering i det är jag också förbaskat stolt över mig själv som helammat honom i över fem månader. Det var något jag ville göra, för min skull.

Den 29 december 2010.

Stökar i Aldes rum, kunde givetvis inte hålla oss ifrån att måla om nu när vi är lediga. Har precis burit tillbaka allting och det blev nästan bra. Nästan på grund av att lådorna som A byggt att förvara grejer i under sängen blev för stora. Sådant gör mig irriterad, få saker får mig så irriterad som sånt. När grejer inte passar, eller för den delen när grejer går sönder.
Nu får han kapa av dem och jag måla dem igen, tänker måla dem gröna istället för vita som de är nu efter att jag målat dem två kvällar. Måste göra om något, annars känns hela felbygget bara så himla onödigt.
Vi fick spontanbesök också som tog med dottern ut i pulkabacken. Sedan blev det spontanlunch med falukorv och potatismos hemma hos oss. Nu är spontanbesöket och A iväg med sina döttrar och slänger skräp och köper armeringsjärn till Aldes rum. Sönerna sover här hemma. Eskil är sjuk, kliig i munnen och har feber. Tänder på G skulle jag tro, jag fasar. Vet inte om jag någonsin kommer att kunna slappna av om han biter mig, har ju tänkt att helamma honom en månad till.

Dag 30. Ett sista ögonblick.

U

Uppklädda barn, dan före dan före dopparedan. Kärlek. De är fantastiska!

Dag 29. Mina ambitioner.

Jag har höga ambitioner, både när det gäller mitt privatliv och mitt yrkesliv. Just nu är därför ambitionen att sänka ambitionerna lite, ja ni hajar kanske.
Men att få fortsätta skriva, utvecklas och skaffa mig mer kompetens är en ambition. Att bygga vidare på vårt inredningsprojekt är en annan. Hålla kontakten med våra fina vänner, en tredje. Och den viktigaste ambitionen av alla är att våra mitt äktenskap och min familj.

Dag 28. Det här saknar jag.

Jag saknar mycket i mitt liv, därmed inte sagt att jag inte är nöjd och tacksam. Just nu saknar jag främst två saker, en karriärgrej och en relationsgrej.

Karriärmässigt så saknar jag att inte ha något tydligt mål vad jag vill med mitt jobb. Jag sökte ett jobb innan jul, blev en av tjugo som fick komma på intervju men fick det inte. Vi hade bestämt att jag skulle vara hemma på heltid till september, ändå känner jag att jag borde börja jobba. Vill jobba. Jag saknar den där tryggheten som följer med en fast anställning, även om jag älskar friheten med att vara egen företagare.

Relationsmässigt så saknar jag vår familj, särskilt mina föräldrar. Jag saknar så oerhört att ha dem i samma stad. Att få hjälp med Alde, att se hur Alde älskar att leka med dem, vara med dem. Att kunna springa på dem på stan, äta söndagsmiddag och få hjälp med praktiska grejer och hjälpa tillbaka. Det är en sorg i mitt liv faktiskt eftersom det var så innan vi flyttade hit. I princip alla våra vänner har den lyxen och jag kan känna en sorg över att mina barn får träffa sin mormor och morfar och farmor och farfar så väldigt sällan. Jag själv hade förmånen att kunna springa upp till min farmor efter skolan och det var fantastiskt. Det kommer aldrig Alde och Eskil att kunna göra och det finns ingenting jag kan göra åt saken.

Bak och ugnar

Fick en baksten av A i julklapp och den är provad. Gott blev det, riktigt seg och knaprig skorpa. Dock har jag världens huvudbry över hur man egentligen får till sådana där stora bubblor i surdegsbrödet som jag läser om på nätet. Jakten fortsätter.
Jakten på ugn har dock avstannat och vi har beställt en nu på morgonen. Mellandagsrea is the shit!
En sån här blev det, i rostfritt, och jag är övertygad om att jag kommer att bli mer än nöjd. Särskilt med pyrolysen, att aldrig mr behöva skrubba rent en ugn känns inte helt fel måste jag säga.

Nämen hörrni, det här med bloggande på julen är väl ändå rätt överskattat? Jag nöjer mig med att konstatera att maten var god, granen var grön och det var grannt och glatt i stugan.
Nu ska vi ut och ha skidpremiär för Alde som fick sina allra första skidor igår.

Måndagar

Det bästa med måndagar är att man får äta söndagsmiddagen som rester. Potatisgratäng och tjälknul gjord av älgstek gör den här måndagen lite mer kulinarisk.

Planeringshjälp

Hej till alla er som läser min blogg!
Vi ska renovera lite i vårt kök i vår och jag håller som bäst på att planera och kolla runt på nätet efter vitvaror, blandare och allt sådant där som behövs.
Vi ska ha vita, klassiska luckor och funderar som bäst på vitvaror. Vi kommer att behålla diskmaskinen samt kyl och frys eftersom de är relativt nya. Vartefter de går sönder kommer vi byta dem mot integrerade, gömda bakom köksluckor.
Nu till min fråga, ska vi välja en vit ugn eller en rostfri? Fläkten kommer att vara helt infälld under ett köksskåp, micron likaså. Jag vill undvika den klassiska kökskänslan eftersom vi alltid äter i köket, även när vi har middagsgäster.
Vad tycker du? Vad är snyggast? Vit ugn eller rostfri?

Kom igen och hjälp mig nu!

Kära Tomten

Kära Tomten

Jag vet att jag redan önskat mig saker av Dig men jag hittar ständigt nya materiella ting som talar till mig. Nu senast kunde jag inte låta bli att klicka mig runt på Internet och det finns så mycket vackert. Så Tomten, om Du har lite utrymme i Din säck skulle jag bli väldigt glad för en fruktskål. Självklart inte vilken fruktskål som helst, utan den här från Asplund.

Tack på förhand!

Bild från Urban Living

Pärlor

Med en glittrig kofta och massor av fejkpärlor tänker jag mota bort tröttheten. Mer glamour i vardagen helt enkelt.

Dagens planer är hemmahäng med sonen, jag tänkte baka bondkakor och göra müsli, pepparkaksgranola för att vara petnoga. Det i sin tur innebär en tur till affären vilket får motsvara dagens träningspass med tanke på mängden snö.
Sedan drar jag till Stockholm och träffar finaste J för en efterlängtad middag och massa prat. Så härligt och jag håller mina tummar så hårt för att tågen går som de ska.

Kväll

Söndag kväll. Trött efter en läskigt lugn vecka som avslutades med pulkaåkning och kvällsfika hos vänner. Jag känner att jag äntligen kommit ikapp mig själv efter en december som varit galet intensiv.

Dag 27. Min favoritplats.

Jag trivs på så många platser. Alltifrån i bilen, med två sovande barn i baksätet och A som kör och jag som sköter Spotify, till sängen hemma. Men min absoluta favoritplats är i Laminon. Sitter man i den så ser man våra åtta proppfulla bokhyllor. Man ser kristallkronan och just nu även den fulsnygga guldstjärnan i fönstret. Man ser vägglampetten som ser ut som en biograflampa och som jag och A köpte för 75 kronor när vi var fattiga studenter i Umeå. Rakt fram finns vår TV och kikar jag åt höger står pianot.
Bakom ryggen tickar kitschklockan som jag köpte på loppis och som pappa sprejade svart. Ovanför mitt huvud har jag en lampskärm från Svenskt Tenn som sitter på lampan som A köpte på, surprise!, loppis i hamnen för en hundring.
Kort sagt, här trivs jag. Här finns saker från vårt liv tillsammans. Här är det bäst.

Dag 26. Mina rädslor.

Mina rädslor handlar om förluster. Att förlora de som står mig nära. Att något skulle hända min familj. Jag tycker det är så obehagligt att jag inte ens klarar av att tänka på det.

Är det inte den ena så är det den andra, suckar den trötta mamman som tillbringat natten med att byta bajsblöjor, amma och få diverse frispel på treåringen som tyckte det var morgon klockan fyra.
Efter hot, mutor och överflytt till vår säng somnade hon till slut om och sov till åtta. Lillebror tyckte däremot att det var morgon klockan sex.
Denna sömn, denna sömn.

Ledsamhet och ilska

Jag läser Lindas blogg och gråter. Gråter för att hennes barn kommer att förlora sin mamma. Sedan går jag ut på balkongen och kikar på Eskil som sover i sin vagn. Frisk. Jag också, hela min familj är frisk.
Sedan läser jag det här inlägget och gråten övergår i ilska. Över de ogina kommentarerna, eller för den delen den idiotiska signaturen Anna som vill diskutera huruvida Linda tigger eller inte.
Ideologin är inte intressant tycker jag. Inga pengar i världen kan bota hennes sjukdom, men pengar kan göra tillvaron drägligare för henne och hennes familj.
Så blir jag också lite ledsen för att det, fortfarande, anses som så fult att be om hjälp i Sverige. Då ska man minsann skämmas. Det är dock märkligt att det inte är särskilt pinsamt att få hjälp av socialen eller för den delen a-kassan. Undrar varför.

Dag 25. En första.

...bild av mig och Alde, nyfödd. Tagen den femte december 2007, kring lunch skulle jag tro. Plats, Akademiska Sjukhuset.

Dag 24. Det här får mig att gråta

Jag är en människa som gråter rätt lätt åt saker som inte berör mig. Det innebär att jag gråter till film, TV, böcker eller om någon berättar något. Sällan sorgliga saker, snarare gråter jag glädjetårar. När jag tittar på Spårlöst så rinner tårarna när familjerna återförenas.
Om jag däremot är upprörd eller blir ledsen gråter jag sällan, då sluter jag mig hellre och stänger av. Det kan göra att jag ibland kan uppfattas som hård eller känslokall men jag har helt enkelt bara svårt att gråta i sådana situationer. Med ett undantag, när jag varit på smällen. Då rinner nämligen tårarna, hela tiden.

Dag 23. Det här får mig att må bättre.

Massor av saker. Ett hångel med min man, nybakat bröd, en kram av min dotter, att få gosa min son i nacken, få sitta hos min frisör och bli ompysslad. Jag mår bra och bättre av så många olika saker.
Allra bäst mår jag nog under de helger som jag och A smugit iväg, utan barn och bott på hotell. I somras var vi i Kosta och innan det i Berlin. Helgen i Berlin var magisk och jag ser framemot helgen vi ska till London i januari.

Jag i Västberlin, på väg till Starbucks för en fikapaus

Tycker att det suger att jag måste punga ut med massa pengar på en ny skidjacka. Den jag har går in på elfte vintern och som jag slitit den. Kvalitet är värt sitt pris, helt klart.
Dock är den väldigt sliten och kroppen har ju ändrats en del på tio år. Synd bara att jag är så kräsen och synd att det är så dyrt,
Men nog gnällt, jag behöver hjälp! Tips på bra jackor önskas! Jag tänkte mig en Peak Performance men är öppen för andra märken också. Det behöver inte vara Gore-tex och den behöver inte ha löstagbart foder. Däremot behöver den vara varm. Och snygg.

Dag 22. Det här upprör mig.

(Väljer att ignorera det faktum att det blir lite glapp i mitt listande. Bloggande ska vara kul, punkt slut!)

Det är mycket saker som upprör mig men kanske främst när barn far illa. Det upprör mig så gruvligt mycket att jag till och med har svårt att läsa om det i tidningen. Ja, jag har blivit blödigare sedan jag fick egna ungar men den där ilskan har alltid bubblat upp i mig.
Jag blir fruktansvärt förbannad rent ut sagt när föräldrar inte bryr sig om sina barn, misshandlar och kränker dem. Jag blir så arg och upprörd att jag blir ledsen och det har hänt mer än en gång att jag gråtit av ilska över hur barn blivit behandlade.
Ge er på någon i er egen storlek, helt enkelt!

Dag 21. Ett ögonblick

Just nu. Jag ammar Eskil. Grejar med min telefon. A ligger bredvid, grejar med sin. Alde sover i sin säng. Så snart Eskil ätit färdigt ska vi också sova.
Det här är livet, just nu livet.

Dag 20. Den här månaden.

December. Jag har egentligen inga särskilda känslor för december mer än att jag inte gillar vintern men gillar julen. December känns rätt stressig på något sätt. Födelsedagar hit och dit, lucia, kalas, jul och sen så nyår. Däremot är det fantastiskt med december för det finns anledningar att vara inne och pyssla. Baka, slå in paket, göra julpyssel. Allt sådant som det egentligen inte finns anledning för annars, men nu är det liksom legitimt på något sätt.
Ibland önskar jag att jag var mindre minimalist än jag är. Allt detta pyssel, allt detta pynt. Jag vet inte vad jag ska göra av alla idéer jag får.
Ändå är vårt hem betydligt mindre minimalistiskt än exempelvis min goda vän R vars hus är bland det finaste hem jag vet där allt bara är perfekt, utan krimskrams.
Så december, du får gärna komma. Jag gillar dig lite lagom. Din kompis januari däremot kan dra dit pepparn växer. Där finns inga positiva tankar alls.

Fjärilskakor för små prinsessor

Förra veckan bakade jag även rosa mördegskakor. Då gjorde jag såhär:

Mördegen
5 dl vetemjöl
1 dl strösocker
200 g kylskåpskallt smör
1 äggula

Färgat socker
Strösocker
Några droppar hushållsfärg

Blanda ihop mjöl, socker och smör i matberedare och tillsätt äggulan. Kör till en bra degkonsistens. Lägg i en plastpåse i kylen ett tag.
Ta ut och kavla och stansa ut kakor med pepparkaksmått. Det kan vara lite kladdigt, jag brukar kavla ut degen mellan två ark plastfolie, eller så kan man ha på mycket mjöl på kavel och bakbord.

Häll i socker i en plastpåse och droppa i hushållsfärg. Skaka påsen tills allt är blandat.
Strö över sockret på kakorna och grädda dem 5-10 minuter mitt i ugnen på 200 grader.
Låt svalna på galler.

Koka kola

Förra veckan kokade jag chokladkola. Det är så löjligt enkelt att alla kan klara det. Dessutom blir det löjligt gott.

Du behöver:
100 g smör
1,5 dl strösocker
1,5 dl ljus sirap
4 msk kakao
0.5 tsk vaniljpulver (eller 1 tsk vaniljsocker)
Smörpapper
En avlång form, typ sockerkaksform eller brödform
Hushållstermometer (okej, det går utan hushållstermometer också, men det är det inte löjligt enkelt längre)

Klä in formen med smörpapper, jag lägger bara i det och liksom trycker till. Blanda alla ingredienser utom vaniljpulvret i en kastrull. Koka upp och låt blandningen sjuda tills den blir 123-125 grader, beroende på hur hård du vill ha kolan. Jag kokade min 125 grader och den blev rätt hård.
Ta av kastrullen, häll i vaniljpulver och slå upp den heta blandningen i formen. Låt svalna och lägg på en skärbräda när kolan är ljummen, skär upp i små bitar och vira in i smörpapper.

Det trixigaste är att få kastrullen ren. Jag brukar slå upp hett vatten ända till kanten och lägga i en maskindiskmedelstablett. Låt det stå några timmar och sedan är det bara att diska ur.

Fick hem mina skor från Lanvinkollektionen. De var underbara. Helt ljuvliga och det är så synd att jag inte kan behålla dem. Jag kan nämligen inte gå i dem. Åh vad jag önskar att jag kunde skrida fram på ett graciöst sätt på tolv centimeter höga stilettklackar.
- Du får träna, sa A och log lite försmädligt då jag krampaktigt höll mig i köksbänken, balanserandes på mina Lanvin.
Viss träning är hopplös, så är det bara.

Innemys

När soon-to-be-treåringen vägrar gå ut får man vara inne och mysa istället. Nu ska det pärlas.
Förresten, visst är det charmigt att barn gör alla substantiv till verb? Man pärlar och man degar. Gulligt värre.

Hej Tomten

Imorgon är det första december och bara några veckor kvar till julafton. Jag älskar julen och älskar paket, både att få och att ge bort.
När jag var liten fick jag och min bror en leksakskatalog och vi fick göra ringar och kryss på de grejer vi önskade oss. Om jag skulle välja en leksakskatalog idag skulle det bli den från Svenssons i Lammhult men med tanke på priserna bidde det nog lite dåligt utfall av det kryssandet.
Hur som, här Tomten, här kommer min önskelista:

Ett bord
En lampa
En plånbok (typ sådan här fast svart)
En glassmaskin
En hushållsassistent
En kökstermometer som går upp till minst 150 grader

Dag 19. Det här ångrar jag.

Jag skulle kunna ångra massor av saker, hur mycket som helst faktiskt. Men jag gör inte det. Istället så har jag bestämt mig för att inte ångra någonting utan istället lära mig något av det som jag borde ha ångrat. Hänger ni med?
Jag tror nämligen att om man går och ångrar sig hit och dit så blir det bara bittert. Det går att lära sig något av allt, alla misstag är ju en erfarenhet som åtminstone hjälper mig att inte göra samma misstag igen. Jag är därför också av den devisen att barn lär sig genom sina egna misstag och att jag som förälder inte ska vara där och sopa för mycket framför dem.

Men okej, jag ska bjuda på en grej jag ångrar. Det var väldans dumt att jag tog svinto och skrubbade bort fågelbajs på vårt svarta altanbord. Bordet blev rent, trärent. Nu har jag lärt mig att inte göra om det.

Dag 18. Min favoritfödelsedag.

Min favoritfödelsedag måste ju ha varit någon av alla de födelsedagar jag haft när jag var liten. När jag fyllde arton år var i och för sig också en bra födelsedag. Det var stort att bli arton år, jag övningskörde och man fick gå på krogen. Det gjorde jag också, några veckor senare. Sedan gick jag inte dit så mycket mer för så kul var det ju egentligen inte. Men det kändes vuxet att gå in på Hotellet och beställa drinkar som hette fjantiga saker som Sex in the Beach.

Dag 17. Mitt favoritminne

Hjälp alltså, vad svårt det här är. Att välja ett enda minne det går ju nästan inte. Jag har ju massor. Alltifrån jag var liten och var uppe i Dalarna, till att åka vattenskidor på sommaren, göra sju mål i en match när jag spelade handboll till vuxen ålder.
Men okej, förutom alla minnen från bröllop och barnfödslar så är nog det här ett minne som står riktigt högt upp på listan.

Det var 2006. Jag och A bodde på Öst på stan i Umeå i ett gammalt hus precis vid älven. En kväll, det här var nog i november eller december, så snöade det massor. Vi hade gjort i ordning oss för att gå och lägga oss men konstaterade att nej, vi måste ut. Så på med termobyxor och dunjacka, mössor och vantar och så gick vi ut.
Snön föll och det var stora vita flingor, allt var vitt och vi hade snöbollskrig, bara han och jag. Sedan gick vi in och sov som stockar.

Dag 16. Min första kyss.

Han hette M och vi gick i samma klass i sjuan. Jag hade pussat killar förut, men aldrig med tungan. Det var stort.
Vi var tillsammans en vecka och kysstes kanske 2-3 gånger.
Idag är han sambo sedan flera år med en av mina nära vänner och vi brukar hänga med dem ibland.

Dag 15. Mina drömmar

Alltså hörrni, det här med drömmar är ju egentligen något väldigt privat. Inte personligt utan privat. Mina drömmar delar jag ju med bara A och vissa drömmar delar jag nog inte ens med honom.
Men okej, jag drömmer om det där som de flesta andra drömmer om. Fred på jorden, ett schysst jobb med schysst lön, snyggt hus, många resor och allt det där.
Mer än så blir det inte under det här inlägget.

Såklart att jag ska skriva om mina drömmar. Det är bara det att jag haft en släng av mjölkstockning idag och känt mig halvt däckad. Så dag femton på listan kommer imorgon. Då ska jag även till huvudstaden alldeles själv. Jomenvisst, det blir av med pumpen som trogen följeslagare.

Dagens i-landsproblem måste vara att jag är fruktansvärt pysselsugen men eftersom jag har/haft mjölkstockning är jag rätt hängig och orkar liksom inte ta mig från liggläge.

Status torsdag

Mjölkstockning, gnällig dotter och bitterhet över att min egodag i Stockholm imorgon med största sannolikhet inte blir av.
Besviken är bara förnamnet men så är livet med småbarn.
Tur de är söta som socker!

Dag 14. Vad hade jag på mig idag?

Hemmadag.
Hade på mig svarta tights från Gina Tricot. Vit amningsBH, vita trosor, vita strumpor.
Guldlinne från Vero Moda, lila kofta från Odd Molly.
Ute blev det svarta Clarks på fötterna, termobrallor från Peak Performance och svart jacka från Tierra.
Varmt!

Dag 13. Den här veckan.

Mina veckor som föräldraledig ser mestadels likadana ut. Måndag till onsdag, hemma med Eskil, sköta logistiken för att hämta dotter på dagis halv två. Hem, mellis, roa barn, laga middag och så kommer A hem.
Torsdagar. Öppna Förskolan med båda barnen, fredag är A föräldraledig och så är det helg.
Jag njuter förbehållningslöst av rutinen, av den totala avsaknaden av stress. Det kan måhända vara ett typiskt tvåbarnssyndrom, det här med att uppskatta tiden hemma. Aktiviteter och bestyr som jag hade med bara Alde känns så långt borta nu.

Den här veckan innebar hemmafix igår, jag bakade surdegsbröd på vete och gjorde minimuffins. Satte en surdeg till bak idag. Hämtade på dagis och vi grejade hemma.
Idag slapp jag hämtning och lämning och passade på att rensa i förrådet. Fick spontanfikning med A när han kom hem med Alde och sen var jag ute i snön med Alde.

Imorgon, inga planer. Torsdag, Öppna Förskolan, därefter hemma med båda barnen. Därefter fredag och den hägrar.

Jag ska åka till huvudstaden alldeles själv, vara borta hela dagen och gå i affärer, ta en fika om jag känner för det, köpa glassiga magasin och dyrt kaffe. Köpa några julklappar och onödiga saker till mig själv. Njuta. Åka tåg, lyssna på musik, slippa torka barn i rumpan.

Därefter helg, utan planer för en gångs skull. Jojustja, jag ska bjuda A på middag på lördag kväll, fint som snus ska det bli och imorgon ska jag komma på vad vi ska käka.

Lanvin på väg

Min man han kan han.
Två par skor och en väska är nu på väg till vårt utlämningsställe.

Dag12. I min handväska

I min Mulberry Bayswater låg:

Ett par fingervantar
Två pennor
Astmaspray
Hårspännen till Alde
Huvudvärkstablett
Hårnålar
Hårsnodd
En konstig plutt
Plåster
Tuggummi
Plånbok
Lypsyl
Prislappen på väskan
Solbrillor från Armani
En påminnelselapp från barnmorskan 22/6-2010
Två kvitton, ett från Lindex och från Woody

Mitt bästa baktips eller kökstips överhuvudtaget är vaniljpulver. Ekologiskt pulver av 100% äkta vanilj, helt fritt från socker och tillsatser. Drygt som sjutton.
Köp!

Dag 11. Mina syskon.

Jag har en bror som är två år yngre än mig. Han är lika mig men ändå inte. Kreativ, målar och tecknar som ingen jag känner. Fotar, skissar och dricker öl. Kan massor om öl, mer än någon jag känner. Han har en söt mops och en söt sambo och vi träffas alldeles för sällan. Typ så.

Dag 10. Det här hade jag på mig idag.

Igår, söndag hade jag på mig:

Vit amningsbehå och vita spetstrosor från Change.
Svarta nylonstrumpbyxor, svart amningsklänning, en blåmelerad kofta. Ute hade jag svarta Clarks curlingkängor och en grön parkas. Till det en svart, surprise!, halsduk.
Håret uppsatt i en klämma.

Dag 9. Min tro.

Jag är kristen.

Det skulle kunna räcka för det här inlägget men jag väljer att utveckla det lite till, annars vore det rätt trist att läsa.
Jag är alltså kristen, går till kyrkan rätt ofta och litar på att det finns en högre makt. Jag har behov av det. Alla har inte det och det är jag medveten om, även om jag, inte minst efter mina år i vården, inser att de allra flesta människor har existentiella frågor. Det blir allra tydligast då man närmar sig livets slutskede.
För mig kom de existentiella frågorna redan när jag var liten och det kändes skönt när jag som femtonåring bestämde mig för att jo, det här tror jag på. Jag kanske inte håller med om allt, men jag väljer att tro på helheten.

Jag tror också på människan, på den kraft som finns i människan och som gör oss kapabla att nå så långt. Tänk bara på hur långt en förälder är beredd att gå för att skydda sitt barn, för att se till att barnet får mat och vatten. Det är en fantastisk kraft som finns nedlagd i oss människor. Helt enormt.
Det är också en otäck kraft eftersom den kan missbrukas, se bara på historien där det finns ett otal exempel på människor som missbrukat sin drivkraft till att skapa ett rent helvete på jorden.

Nej då

Jag har inte glömt listan, jag har bara varit bortrest i helgen och knappt ens petat på en dator. Men imorgon, då blir det andra bullar!

Dag 8. Ett ögonblick.

Nyfödd Eskil. Fortfarande lite blodig i håret, några timmar gammal. Ligger på mitt bröst. Livet helt enkelt.

Dag 7. Min bästa vän.

Jag är en person som verkligen är välsignad med många vänner. Fantastiska vänner, både till mig och till mig och A tillsammans. Vänner, som Am, som jag alltid kan ringa, som gläds med mig och som delar glädje med mig och min familj. Helt otroligt att jag har henne, så nära som vi står varandra.
Andra vänner, vänner som varit med sedan gymnasietiden, vänner som jag har sedan jag pluggade i Umeå, vänner från staden vi bor i nu. Fantastiskt vilka relationer.
Men min allra bästa vän är ändå A. Mannen som valde att dela sitt liv med mig, som är far till mina barn. Han som jag kan prata om allt med, precis allt. Han som värmer mig när jag fryser, som gång på gång försäkrar mig om att jag är vacker när jag misslyckas över att kroppen förändrats sedan två graviditeter och att vikten aldrig tycks nå dit jag vill. För honom är jag ändå underbar.
Han som jag kan prata med, förundras med och diskutera med. Drömma med, shoppa med, gå på bio med, skratta med.
Jag unnar alla att ha mina fantastiska vänner men allra mest unnar jag alla att få vara gift med sin bästa vän. Det finns inget bättre.

Lugnet före stormen

Öppningsdags på Öppna Förskolan. Lugnet före stormen. Klockan 12 är nog kaoset ett faktum.
Som det ska vara.

Dag 6. Min dag.

Onsdag.
Blev väckt kring halv åtta, ammade. Upp, lägga in tvätt i byråer, klädskåp och klädkammare. Bädda sängar. Amma, sätta deg. Byta blöja och söva barn.
Frukost, åt surdegsbröd, yoghurt och te. Läste tidning. Gjorde müsli, surfade. Satt som förstenad i soffan med en latte och DN Kultur. Minns inte vad jag läste - amningskoma.
Barn vaknade. Amma, byta blöja och äta lunch. Amma lite till, för säkerhetsskull. På med kläder, bebis i babyskydd och köra ut bilen. Luktar etanol över uppfarten.
Iväg till ICA Maxi och handla. Som vanligt blev det mer varor och mer pengar än jag räknat med.
Hämtade på dagis, smärtfritt. Hem och utbrott av Alde som blev ilsk och dängde en sopborste i backen. Den gick sönder, hon blev ilsk igen.
In, av med ytterkläder, amma, söva barn, utfodra barn med banan.
Baka ut bröd, förbereda middag. Testa Bolibompawebben med Alde, göra kycklingsoppa. Roa bebis, säga hej till mannen. Äta, amma, dricka kaffe. Rensa i förråd, amma, byta blöja.
Amma, kolla på TV och förfasas. Duscha och nu försöka gå och lägga mig i tid. Förkylningskänningar och har inte tid att bli sjuk.

(Är medveten om blandningen av presens i texten men skyller på trötthet och bloggande från mobil).

Dag 5. Vad är kärlek?

31 juli 2004. Grunden för vårt gemensamma liv. Ur vår kärlek och ur den dagen då vi lovade varandra att alltid älska kommer det största beviset på att kärlek finns. Våra barn.

Dag 4. Det här åt jag idag

Frukost:
Färskpressad apelsinjuice av tre halvt övermogna apelsiner. Yoghurt med vaniljpulver, valnötter och solroskärnor. En skiva hembakt surdegsbröd med ost. Te.

Förmiddag:
En latte

Lunch:
Makrill i tomatsås. Sallad och vatten till.

Mellanmål med Alde (läs: mutor för att försöka göra något bra av en usel måndag):
Lussekatt, varm choklad.

Middag:
Yoghurt

Kväll:
Några rutor mörk choklad, ett glas pinotage såhär på måndagskvällen.

Möter dagen i för stora jeansleggings, raggsockor i fleece, en säckig tröja, tofsar och utan smink. Känns som att det matchar sinnesstämningen. Det enda positiva med det är just det faktumet att mina jeansleggings är för stora. Det var de inte när jag köpte dem och det känns riktigt bra.

Det tog ganska precis tre och en halv månad innan jag vaknade en morgon och kände att jag var less, uttråkad och rastlös.
Förutom att sova ostört i tolv timmar drömmer jag om en dag alldeles för mig själv i Stockholm. Helst vill jag bränna så mycket pengar att kortet blir överytrassat också. Någon gång ska väl vara den första och idag känns som en sådan dag.

Rofyllt

Det är något särskilt med sovande bebisar. Rofyllt. Vissheten att det är så oerhört kort gör det än mer speciellt. Just nu känns det som en bagatell att jag blir väckt flera gånger per natt när det är den här lilla killen som väcker mig och är hungrig. Vem kan motstå?

Dag 3, mina föräldrar

Det är svårt att blogga om andra människor, även mina föräldrar. Därför nöjer jag mig med att säga att de är två människor som betyder oerhört mycket för mig. De är fortfarande gifta efter mer än trettioett år. Det är inte kattskit måste jag säga.
Mamma och pappa leker med Alde i lekparken utanför vårt hus i våras

Dag 2, min första kärlek

Min första pojkvän hette Daniel. Jag gick på lågstadiet och vi blev tillsammans. Det fanns inte så värst många killar i min klass, majoriteten var tjejer och det fortsatte att vara så ända tills gymnasiet. Nej tamejtusan så var det mest tjejer även där.
Hur som helst, jag och Daniel blev ett par och höll ihop, med vissa avbrott, fram till mellanstadiet. Jag var den längsta tjejen och han var den längsta killen, förmodligen var det därför vi började hänga. Och vi hängde verkligen, det var inte bara att ha chans på varandra och därefter fnissa lite blygt när vi sågs. Vi lekte inte varje dag, men vi lekte. Vi dansade tryckare också när det var klassdisco och jag kan fortfarande komma ihåg känslan, nästan tjugo år senare.

Lanvin

Trots att jag skulle beskriva mig själv som måttligt modeintresserad är jag kär, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Lanvin for H&M, vilka grejer. Skorna, väskor, klänningar, kappor, jag vill ha allt.
Mest vill jag ha ett par leopardmönstrade pumps och har lagt det tunga ansvaret på A att införskaffa dem åt mig. Ojämställt? Javisst, men i mode och kärlek är allt tillåtet, eller hur det nu var.

LANVIN FOR H&M. SE HELA KOLLEKTIONEN PÅ HM.COM

Dag 1, om mig.

Att beskriva vem man är måste vara bland det svåraste som finns. Att hjälpa andra människor att beskriva vilka de är tycker jag är enklare, jag gör det nästan varje dag i mitt jobb. Jag har sett flera varianter på hur bloggare, med utgångspunkt i bloggutmaningen, angripit den här punkten. Ellen och Julia skriver om sig själva, Alexandra intervjuar sig själv. Jag kör på hennes variant.

Redan i lågstadiet fick Emma Fahlstedt för första gången höra att hon borde bli journalist.
- Då tänkte jag inte på det mer än att jag tyckte det var roligt att få beröm, säger hon. Idag, knappt tjugo år senare försörjer hon sig på sitt skrivande.

Att beskriva Emma Fahlstedt är inte helt enkelt. Hon gestikulerar vilt när hon pratar och har svårt att sitta still. Kroppsspråket visar på en aldrig sinande källa till energi och jag förvånas inte när jag får höra att hon, sina unga år till trots, varit sjukskriven för utbrändhet. Idag, säger hon, har hon lärt sig att hantera stress och framförallt att säga nej.
- Jag blev sjukskriven när jag var gravid med mitt första barn. Graviditeten i kombination med en oerhört tuff arbetssituation gjorde att jag en dag inte kom upp från soffan när jag skulle till jobbet. Jag kände paniken komma och det slutade med ett besök på akuten och sjukskrivning resten av graviditeten.
Under sjukskrivningen fick hon regelbundet träffa en terapeut och idag säger Emma att upplevelsen stärkt henne och gett henne erfarenheter hon inte skulle vilja vara utan.
- Jag tror att det var bra för mig att få tid att umgås med mig själv och få hjälp att hitta verktyg att hantera pressade situationer, som mitt jobb just då var. Däremot är jag en arbetsmyra så när förlossningen väl var ett faktum tog det inte många månader innan jag började frilansa.
Om vi börjar från början, var är du uppväxt?
- Jag är uppväxt i en liten ort i Västmanland med mamma, pappa och lillebror. Vi bodde i villa och levde ett helt vanligt liv. Jag tyckte dock att skolan var jobbig, framförallt mellanstadiet. Jag hade svårt att hitta kompisar och under sjuan var jag mobbad. Sedan bytte jag klass och allt förändrades.
Oj, det måste ha satt sina spår.
- Ja, till en början framförallt. Det tog lång tid innan jag vågade fråga kompisar om de ville umgås med mig, jag var så rädd att de skulle säga nej. Men gradvis så hittade jag min självkänsla och självförtroende igen. Idag känner jag mig stärkt av erfarenheten även om jag inte önskar att mina barn skulle behöva gå igenom ett sådant skolår.
Efter skolan, vad hände då?
- När jag tog studenten var jag redan förlovad med min man, A, och dagen efter studenten flyttade vi ihop i hans hemstad i Dalarna. Jag pluggade till sjuksköterska och han gick sista året på gymnasiet. Det var ett oerhört påfrestande år, inte minst eftersom vi levde på luft, bokstavligt talat. Idag fattar jag inte hur vi fick det ekonomiskt, helt otroligt egentligen. Men det gick och vi lyckades även spara ihop till vårt bröllop.
Bröllop, då kan ni inte ha varit gamla?
- Nej, jag var tjugo och A var nitton. Idag har vi varit gifta i sex år och jag har aldrig tvivlat en sekund på att han är den rätta för mig. Efter att vi gift oss flyttade vi till Umeå där A började plugga juridik och jag läsa på lärarprogrammet. Jag hann med en fil kand i religionssociologi innan vi flyttade till Uppsala där jag fått jobb på en högskola. Sedan blev jag på smällen, födde barn, var föräldraledig, jobbade som skribent, blev på smällen igen och nu är jag föräldraledig.
Det var snabbt sammanfattat.
- Haha, ja, ibland får man vara snabb.
Dig som person, hur skulle du beskriva dig?
- Oerhört driven och kreativ. Jag vet att det är utslitna ord som används i var och varannan CV men på mig stämmer det verkligen. Jag har alltid idéer, planer och visioner och måste säga att jag är rätt duktig på att genomföra dem. Nu är nästa plan att skaffa mig en riktigt bra mentor och jag kommer inte att ge mig.

Namn: Emma Inga Viktoria Fahlstedt
Ålder: 26
Familj: Maken A, dottern Alde, 3 och Eskil, 3 månader
Bor: Parhus i Nyköping
Gör: Nu föräldraledig, annars skribent
Intressen: Inredning, design, sociala aktiviteter, resor till storstäder
Äter helst: En rosa, mör oxfilé med goda tillbehör
Dricker helst: Ett gott rödvin, annars iskallt vatten
Drömmer om: Att någon gång få bygga, eller köpa och renovera, mitt drömhus
Blir glad av: Min familj. Klyschigt javisst, men inget slår glädjen som kidsen ger
Blir arg av: Orättvisor, korkade människor

Listan

I bloggvärlden florerar det just nu en lista som syftar till att skriva ett inlägg med en bestämd rubrik per dag i trettio dagar. Jag har tänkt på det där i flera dagar men bestämmer mig nu för att haka på, kanske kan det få min inspiration att komma tillbaka. Rubrikerna är dessa:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Tack!

Tack till Öppna Förskolan för att du finns, roar mina barn och låter mig läsa mama. En dag ska jag betala tillbaka, på något sätt.

Om man är för sjuk för dagis men egentligen för frisk för att ligga i soffan blir det mesta jobbigt och tvärtemot.
Därför befinner vi oss nu i lekparken i duggregnet där den ena vill gå hem och äta frukost, den andra vill ingenting men absolut inte det som den andra vill,
Den tredje? Han sover och det tackar jag för.

LCHF-frukost

Imorgon kör jag igång. LCHF, nu ska gravidkilona bort.
Är inte ett dugg peppad, däremot är jag väldigt peppad på att komma i mina kläder igen.

Jomen man köper tyg för cirkus 800 kronor metern och tamigtusan så blir det fläckar direkt.
Den oglamorösa småbarnstiden, fläckar i all evighet.

Middagsdax

Gnällig och övertrött bebis + det-var-verkligen-dags-att-laga-middag-för-länge-sedan = bärsjal
Hur man som småbarnsförälder klarar sig utan bärsjal, eller för den delen bärsele, övergår mitt förstånd.

En burk plastpärlor från leksaksaffären räddar de flesta regniga dagar

Återigen blogg

Jag får be om ursäkt för velandet hit och dit men jag har ändå bestämt mig för att fortsätta. Tänkt att jag ändå aldrig bloggat sådär öppnande och då kör jag på. Det känns lite trist att låsa bloggen. Ber om igen om ursäkt, men nu kör vi igen!

Idag är dag två i projekt skapa rutiner för bebisen och tamejtusan så har det gått som smort. Han vaknade vid halv sex, käkade och gick upp med A. Jag somnade om till kvart i sju, åt frukost och sedan körde jag Alde till dagis. Eskil slocknade i bilstolen, helt färdig. Hemma så åt han, igen!, och sedan gick vi ut vid tio och han sov. Som han sov. Strax före tolv skrek det till från babylarmet och ungen vaknade.
Hjälp vad med tid man får till övers. Hann sy lite, stryka, jobba och surfa runt. Ja nästan ha tråkigt. Sedan åt jag uppvärmd rotsellerisoppa från igår och nu ska jag hämta Alde på dagis.

Den lånade babysittern från älskade vännen A är likställd med ett mirakel här hemma, mycket bättre än vår andra babysitter enligt unge herrn.

Bakom lås och bom

Jag har bestämt mig. Efter mycket velande hit och dit har jag bestämt mig. Jag kommer att låsa bloggen. Alternativet är att radera den, och det vill jag inte.

Anledningen är enkel och den stavas barnen. Alde börjar bli så stor att det inte känns schysst mot henne att skriva dittan och dattan om hennes vedermödor inför en publik jag inte känner. Jag har känt olust att skriva om Eskil, samtidigt som jag verkligen vill skriva om vardagen, amningen och allt annat. Jag kommer att göra det också, jag vill bara veta vilka som läser.

Om du är intresserad av att få lösen till bloggen, lämna en kommentar under det här inlägget. Nästa vecka låser jag bloggen. Åtminstone tills vidare.

Jag har också startat en ny blogg där jag skriver om inredning, pyssel, skapande, matlagning och allt sådant som jag tycker är så roligt. Den hittar du här.

Attiraljerna för såväl gårdagen som, förmodligen, dagen stavas bröstpump, Alvedon och en stor dos jag-tycker-så-synd-om-mig-själv.
Orkar nog inte åka med till Stockholm, orkar nog inte testa nya, fina bilen och får nog tillbringa ännu en dag i min gemmakokong.
Skit, rent ut sagt.

Pimpat!

Vi har hottat upp våra sängbord från Ikea. Träskivan fick ryka och istället blev det nya skivor i betong. Som jag älskar det materialet. Nya knoppar blev pricken över i:et. Mer bilder kommer imorgon och bortse från vattenflaskan på bilden. Man blir törstig av amning, så mycket kan jag säga.

Jeans

Fortfarande har jag såklart X antal kilo kvar att gå ned och X antal centimeter i omfång, men jag kör ändå mina vanliga jeans idag. Det putar över lite och de är mina allra största brallor men det känns ändå kul att kunna ha dem. Räknar dock med snygga röda märken på magen efter idag. Det kan det vara värt ändå!

Förlossningen

Jag, en dryg vecka före Eskil föddes. Känns rätt avlägset nu...

Det har nu gått drygt en månad sedan Eskil föddes och jag har två inlägg som jag känner att jag vill skriva, innan jag bestämmer mig för hur jag ska gå vidare med bloggen. Det ena ska handla om amning och det andra om förlossningen.

Eftersom förlossning rent kronologiskt kommer före amning så kör vi på!

Som jag skrivit i bloggen tidigare blev min astma bara värre vartefter graviditeten fortskred. Jag gick i samtal med min underbara barnmorska för att peppa mig själv inför förlossningen, rätt tidigt stod det klart för alla inblandade att det skulle bli en igångsättning igen. Eftersom jag i över två års tid sagt att en igångsättning gör jag bara inte mer så är jag stolt över mig själv att jag kom över det. Jag var så peppad inför att föda barn vaginalt.

Hur som helst så hade jag en tid i vecka 36+5 för att diskutera förlossningen. Dagen innan tillbringade jag på akuten med ett astmanfall. Varken jag eller A trodde det skulle bli något så tidigt utan räknade med att allt skulle sättas igång veckan efter.
Döm om min, och vår, förvåning när läkaren gav oss en tid morgonen efter. Både jag och A blev pirriga och vi ordnade barnvakt och åkte ned till hamnen med Alde och åt glass. På kvällen kom mina föräldrar och faktiskt så sov jag litegrann på natten, till skillnad från förra gången.

När vi kom in möttes vi av en mysig barnmorska som berättade att jag skulle sättas igång med BARD-kateter, precis som med Alde. Jag bad då att hon skulle känna efter om Eskil fortfarande låg med huvudet nedåt eftersom jag tyckt att det rört sig så i magen och han ju legat i tvärläge ett flertal veckor. Hon kände efter och sa att hon var osäker. Doktorn kom och hon var inte osäker, ungen hade vänt sig. Ultraljudet bekräftade att han låg på tvären och saken var klar. Jag fick frågan om jag ville prova att göra ett vändningsförsök men avböjde eftersom det troligen inte skulle lyckas.

När barnmorskan och läkaren gått ut kändes det fruktansvärt jobbigt, allt jag laddat för försvann. Det tog ett tag att ställa om sig men när jag redan tre timmar senare åkte mot operationsavdelningen var jag peppad. Och livrädd. Aldes snitt var mer som ett töcken efter ett dygn av vidriga värkar. Nu var jag klarvaken och med, en helt annan grej.

Bedövningen tog direkt den här gången och jag fick inte alls lika mycket blodtrycksfall. Endast en gång kändes det som om jag skulle svimma och det gick snabbt över. Själva snittet tog längre tid, tydligen gör det alltid det andra gången. Det som kändes bra var att allt såg fint ut och det var knappt någon ärrvävnad alls.

Ut kom han till sist och han fastnade på vägen eftersom han kom med fötterna först. Han skrek inte på en gång som Alde utan det tog en liten stund. Precis som jag bett om fick jag honom direkt på bröstet, alldeles kladdig. Efter en stund gick barnmorskan och A ut med honom för att fixa till navelsträngen som blödde. Jag fick tillbaka honom på bröstet en stund innan han och A fick åka upp till förlossningen en kvart för att linda in honom i varma filtar. Därefter mötte de mig på uppvaket och vi var där tillsammans och jag ammade för första gången.

Efter två timmar hade bedövningen släppt och vi åkte ned till BB.

Om jag nu ska avstå mjölk så måste man väl ändå få belöna sig med mjölkfri mörk choklad!

Dag ett den andra gången

Nu drar det igång på allvar. A cyklade iväg till jobbet imorse efter åtta veckor av föräldraledighet och semester. Alde är på dagis och jag och Eskil är hemma.
Det är tomt och tyst och alldeles underbart. Det känns nästan för lyxigt, för bra. Det känns som om jag borde göra något, borde städa, borde ha Alde hemma. Att gå omkring och känna lyxen av att inte veta vad jag ska göra, nästan ha lite tråkigt, tja jag kan inte minnas när det var så senast.
Visst, när jag var sjukskriven för foglossning var jag uttråkad intill döds men sedan dess har vi ju varit lediga och aktiverat oss, inte minst sedan Eskil föddes. Nu när jag är rörlig igen, och det är jag, så är energin tillbaka.

Just nu sitter jag emellertid i soffan och har druckit en stor latte och borde ta mig ner till ICA i spöregnet för att fixa någon lunch. Lillebror är krånglig med magen, han har ont och jag har uteslutit en del saker ur kosten. Nu blir det emellertid det hårda artilleriet tror jag, komjölken. Jag, som är allergisk, borde inte äta komjölksprotein över huvudtaget. Det är bara det att det är så fruktansvärt jobbigt att utesluta det. Jag gjorde det när jag fick reda på allergin, i närmare ett år höll jag ut och jag lärde mig aldrig gilla sojalatte. Nu kör vi en vecka och ser om Eskil mår bättre.

Ut i regnet med andra ord

Städa!

På tiden att rensa bland bilderna kanske?

Sugbehov

Eskil skulle helst bo vid bröstet men ett pekfinger kan också duga.
Jag ska skriva ett inlägg om amning sedan har jag tänkt, nu har det gått tre veckor och jag börjar landa lite.

Lågsäsong

Kolmården och Bamses värld gör sig helt klart bättre i lågsäsong än i juli. Säsongskort är grejen helt enkelt.

Dåligt bloggande just nu och det beror helt på att jag aldrig använder datorn. Känner mig ledig på ett helt annat sätt när den är avstängd. Börjar dessutom tröttna på hela bloggrejen, jag känner helt enkelt ingen inspiration att skriva.

Efter tre vidriga nätter med en lillebror som varit hungrig som en varg och däremellan haft ont i magen och knorrat och stånkat bjöd unge herrn på en drömnatt. Färdigäten vid 22.30 för att därefter sova till, hör och häpna, klockan 03.06. Han åt igen vid sex imorse och så nu vid åtta.

Just det där med sömnen är väldigt intressant och alltid en av de första frågorna man får. Jag vet för jag stället den själv till nyblivna föräldrar. Eftersom min son i likhet med andra nyfödingar ännu inte har ens en antydan till rutiner blir dock svaret olika från dag till dag.

Dagen såhär långt har inneburit:

Sovmorgon till 8.30
Frukost på sängen
Ett paket i brevlådan från A med en kokbok jag önskat mig
Egentid (med amningspaus och A hängandes i kulisserna) som innebar klippning och färgning
Gos med såväl storasyster och lillebror

En helt perfekt tisdag med andra ord.

Utan hans andetag

"Idag har vi varit tillsammans i 100 månader", sa han då vi gick en sväng på stan.
Han håller koll på sådant där. Lägger in noteringar i sin kalender för att inte glömma.
Han är mitt allt på jorden. Min klippa, själafrände, älskare, vän, livskamrat, far till mina barn och den jag bara måste berätta allt för. Han delar mina glädjeämnen och mina sorger. Han bär mina bördor, han skrattar och gråter med mig. Han är min största supporter.
Han är den som lockar fram ilska som jag inte trodde fanns. Han får mig att le trots att jag är ledsen.

Jag är så lycklig att jag får dela mitt liv med honom och låter Joakim Berg säga allt det jag inte kan:

"jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig, grå. blir jag utan dina andetag. vad vore jag utan dina andetag".

Andreas, jag älskar dig.

Mys

De luktar så gott de här små filurerna. Som nu, då han är mätt och belåten och ligger på mitt bröst. Jag pussar lite på pannan och snusar i det linblonda håret.
Njuter av tystnaden gör jag också ska tilläggas, tystnaden som blir då Alde has left the building.

Elvis Presley sjunger i bakgrunden, solen skiner utanför fönstret och Eskil ligger och sover hos sin pappa. Stillhet är ordet och jag mår oförskämt bra efter kejsarsnittet.
Tröttheten ska vi inte tala om men jag kan ändå konstatera att just jag måste vara lyckligast i världen just nu.

Dessutom fick jag ett fantastiskt litet paket av min man igår, inte dåligt alls.

Nu är han här

Tre veckor innan beräknad förlossning tittade Eskil ut klockan 14.00 igår. Han låg på tvären och kom ut med fötterna först genom magen.
3045 g och 48 cm lång. Ett underverk och jag njuter.

Romantik

Jag och A på tvånätters minisemester. Kosta Art Hotel är platsen. I eftermiddag besöker vi poolen och äter på hotellets prisbelönade restaurang. Cafét i byn är nog inte prisbelönt. Delicatobollar och påste. Man kan inte få allt.

Nuvarande status kan bäst beskrivas som:
Semester, glass, trötthet, viktnoja, dagsutflykter, sol, bad, förberedelser, sjukhusbesök, förvärkar, hemmaprojekt, foglossning, höggravid, bebislängtan, oro, planteringsplaner. Kort sagt börjar jag ledsna rejält på att vara gravid i värmen, är less på foglossning och astma och vill bara att ungen ska ut. Kort sagt så njuter jag också oerhört av att A har semester och av att få vara med Alde hela dagarna. Inget slår det.

Mobilbloggat från stranden

Busigt att ha på sig pappas tröja tycker Alde.
"Det här är ju som en klänning nästan".

Delicious

Ett glas med iskall lemonad från Brämhults och ett fat vattenmelon och kvällen är räddad.
Det är sannerligen enklare att behärska sina cravings på sommaren istället för på vintern kan jag lugnt konstatera.

Fixarstress

Igår då vi var på akuten dök fixarstressen upp hos både mig och A.
"Vi har ju inte förberett oss än", sa vi båda smått nervöst till varandra. Hur spänner man egentligen fast det nya babyskyddet? Borde man ha packat en BB-väska? Skrivit ett förlossningsbrev? Handlat bebiskläder? Ställt upp spjälsängen?
Det är ju långt kvar, har vi sagt oss som de coola andragångsföräldrar vi är. Men nu ska det fixas. Helgen är vikt åt bebisförberedelser. Sängen ska upp, babyskyddet provspännas och kläder inhandlas. Sedan är jag lite mera redo.

Det är tur att Alde är så cool ändå. "Mamma ska få medicin", sa hon igår på akuten. "Bebisen kan komma nu", säger hon också. Helt lugn, som hon alltid är. Jag tror bestämt att vi ocoola föräldrar har en hel del att lära av henne.

Omtumlande gårdag

Den låga uppdateringsfrekvensen har sina förklaringar. Livet står liksom på stiltje just nu samtidigt som det rusar på.
Eftersom jag fått komplikationer i min graviditet så kretsar väldigt mycket kring bebis just nu, alldeles för tidigt.

Det vi vet är att bebisen sedan några veckor tillbaka ligger i tvärläge, riktigt på tvärsan. Den verkar trivas så och har än så länge inga planer på att vända på sig. Det innebär att min magkurva, den man mäter varannan vecka hos barnmorskan, ser riktigt skum ut. Barnmorskan trodde att barnet låg med huvudet nedåt och jag är glad för tillväxtultraljudet vi gjorde där det visade sig att det snarare var rumpan.

Igår fick jag så mitt andra astmaanfall den här graviditeten, det värsta jag någonsin upplevt. In till akuten, Alde och A var med och jag ansträngde mig för att hon inte skulle bli rädd. Efter vad som kändes som en evighet (men som förmodligen bara var 10 minuter) fick jag komma in, före 17 andra patienter och fick behandling direkt. Det hjälpte inte.
Gynjouren kom, jag fick sammandragningar och fick ligga med CTG. Hade hög aktivitet i livmodern, bebisen var helt i gasen och rätt stressad. Gynjouren började prata om att lägga in mig i Eskilstuna och sa att om något händer får det bli kejsarsnitt eftersom bebisen ju omöjligt kan födas i tvärläge.
Jag är alltså nu i vecka 34 och har tänkt vara gravid ett tag till.

Efter en andra omgång medicin släppte det äntligen och jag kunde åka hem. Har knappt sovit alls idag och känner mig rätt seg.

Nästa läkartid på måndag och jag är glad att jag är sjukskriven, med den här besökstakten till vården hade jag inte kunnat jobba utan att vara frånvarande jämt.

Barnet mådde bra iallafall och vägde 2,1 kg i måndags. Det känns oerhört skönt att veta att den är så stor redan nu och i princip färdig förutom att lungorna behöver en extra skjuts.

Boainstinkten i full blom

Vecka 32 och instinkten om att boa har slagit till med full kraft. Jag tänker ständigt på röran i förrådet, var bebisens kläder ska vara och att jag vill fixa till biblioteket/tv-rummet nu och helst igår.
Vi har hittat en schysst soffa på IKEA som är precis lagom under småbarnsåren. Visserligen drömmer jag om en howardsoffa men de vi hittat har inte haft tvättbara klädslar. Även om jag i det mesta tycker att form kan gå före funktion så känns det lite väl magstarkt att ha en soffa man inte kan tvätta under de år då små barn sitter i den och äter fredagsmys framför barnprogrammen.

Så en sådan blir det. Sedan ska vi byta ut våra bokhyllor i ek mot vita som bara är 40 cm breda. Jag drömmer om att bygga in dem med lister och få bibliotekskänsla för alla våra hundratals böcker.
En fin matta, nymålade väggar och vår gamla TV-bänk och soffbord från 50-talet. Blir nog kanon.

Vi ska göra det i höst har vi sagt, inte nu eftersom det bara blir rörigt att hålla på överallt samtidigt. Men jag kan inte vänta, det kryper i mig.
Dessutom kryper det i mig att få sortera i förrådet, göra färdigt klädkammaren och få ordning överallt. Det är minst sagt stressande med dessa hormoner, det kan vi konstatera.

Prinsessa

Dagen till ära fick Alde en prinsessekrona av sin farmor. Hon är
stolt, så stolt, och har suttit på morgonen och spanat in bilder på
de "riktiga" prinsessorna på TV.
Från klockan 14.00 sitter jag bänkad framför dumburkem och ska spana
in flärden. Här ute i Göteborgs skärgård vajar flaggorna.
Feststämning är rätta ordet.

I-landsproblem

Dagens i-landsproblem måste vara att magen har växt så mycket att jag inte kommer åt att måla tånaglarna. A samlar kraft för att hjälpa mig.

"Du har väl sådant här bortagningsmedel", frågade han lite oroligt när vi talade om saken.

Arga snickaren

Nejdå, hon är inte arg. Däremot ruskigt koncentrerad. Och med vilken
kraft hon bankar ner spikarna. En blivande snickare, det är ett som
är säkert.

I väntans tider del 21

Vecka 31 och hej vad det går.
Nio veckor kvar till beräknad förlossning, nio veckor. Det är ju ingenting och ändå så börjar jag känna mig gnällig över att jag varit gravid typ en helt evighet.

Sovrum

Sovrummet börjar så sakteliga ta form.
Väggarna är målade, skjutdörrarna in till klädkammaren på plats och igår fixade och trixade vi med den nya sängen.
Nya och nya förresten, vi återanvände vår tidigare sänggavel som vi gjorde då vi var fattiga studenter i Umeå. Vi häftade på ett nytt tyg, oblekt linne från IKEA. Sedan har jag sytt en ny sängkappa med dubbla motveck i hörnen av samma linnetyg. Igår sydde jag ihop den och det blev faktiskt kalasbra, även om den aldrig går att få skrynkelfri hur mycket jag än stryker. Kuddarna har jag sytt i tyg från Mairo och Svenskt Tenn.
Ikväll ska jag fålla upp gardinerna, vi ska gjuta nya skivor i betong till sängborden och sätta upp sänglampor. Leta en ny fönsterlampa, lite lister, någon snygg kudde och sedan är det färdigt.
Om några veckor kan vi ställa in spjälsängen. Inte klokt vad fort det går.

Trots

Genom att andas och räkna till tio kan man undvika de flesta
trotsrelaterade konflikter. Sedan jag hämtade Alde klockan tre har hon
brutit ihop sisådär 7-8 gånger. Då räknar jag inte in tjurigheter
och minikonflikter. Nu gömmer jag mig nere i röran, jag orkar inte
räkna mer till tio nu.