Ledsamhet och ilska

Jag läser Lindas blogg och gråter. Gråter för att hennes barn kommer att förlora sin mamma. Sedan går jag ut på balkongen och kikar på Eskil som sover i sin vagn. Frisk. Jag också, hela min familj är frisk.
Sedan läser jag det här inlägget och gråten övergår i ilska. Över de ogina kommentarerna, eller för den delen den idiotiska signaturen Anna som vill diskutera huruvida Linda tigger eller inte.
Ideologin är inte intressant tycker jag. Inga pengar i världen kan bota hennes sjukdom, men pengar kan göra tillvaron drägligare för henne och hennes familj.
Så blir jag också lite ledsen för att det, fortfarande, anses som så fult att be om hjälp i Sverige. Då ska man minsann skämmas. Det är dock märkligt att det inte är särskilt pinsamt att få hjälp av socialen eller för den delen a-kassan. Undrar varför.