Önskelista

Hej Tomten!
Vi skulle ju inte köpa julklappar till varandra, jag och A. Dels var det ju den där Kitchen Aiden och dels den där torktumlaren som börjar bete sig konstigt. Men önska kostar ingenting och om jag får önska så får gärna något av detta ligga under granen!

Pläden Cross i svartvitt av Pia Wallén (eller lyxvarianten Crux, om Tomten är på det humöret...)

Underbar vas från Svenskt Tenn

Vänskapsknuten av Josef Frank, också den från Svenskt Tenn

Kofta från HunkyDory, har den i brunt, kan ha hur många som helst.

Lyxigt doftljus från Byredo, doften Bibliothéque

Coco Noir, ny doft från Chanel och som den doftar. Ja tack tomten!

Nagellack från Chanels Christmas Collection.

Läppglans från Chanel, finns inga som är så bra.

Om man varit riktigt snäll (och tomten vunnit på Lotto...) vill jag gärna ha denna, Mulberry Oversized Alexa i svart.

När Ingrid kom till världen

Idag är hon drygt tre månader, vår lilla Ingrid. Jag skulle kunna skriva metervis om henne, hennes personlighet, hur hon tagit världen och oss med storm. Hon är ett krävande barn, ett barn som har bestämd vilja och ett stort närhetsbehov och jag är på många sätt glad att hon inte är vårt första barn, då skulle vi nog ärligt talat ha brutit ihop.
Graviditeten var krävande, ett helvete rent ut sagt. Men när hon kom till världen var fantastiskt och såhär gick det till.

Ingrid är det enda av våra barn som fötts med planerat kejsarsnitt och vi fick snittdatumet drygt två veckor innan, det flyttades bak en vecka eftersom jag var så dålig. Den 15 augusti, på vår förlovningsdag var det dags och vi kom dit kring halv åtta på morgonen efter att ha lämnat barnen på dagis. Vi blev inskrivna, jag fick duscha och tvätta mig igen med Descutan och ta på mig de hemska kläderna. Sedan väntade vi. Det sattes kateter, så fruktansvärt!, och hux flux var det dags för oss att ta oss till operation. Eftersom snittet var planerat skulle jag gå själv något jag inte klarade då jag var så fruktansvärt snurrig så jag kom inrullande i vänthallen i säng. Jag var lika nervös som vid de andra snitten, grät en skvätt och frös av nervositet. Personalen var som vanligt underbar och vi hade samma narkosläkare som vid Eskils snitt. Honom hade vi också träffat dagen innan.
Jag hade önskat att slippa andningsmask och det respekterades, fick en grimma. Klockan var nu strax efter elva på förmiddagen och bedövningen sattes. Den tog bra, men jag upplevde att det tog lite längre tid än vid Eskils snitt. Sedan fälldes jag ned, rullades över lite på sidan och så började operationen.
Det tog tid, det var ju trots allt tredje kejsarsnittet och ingen visste riktigt hur det skulle se ut kring livmodern. Efter nästan tjugo minuter hade kirurgen tagit sig in och kunde lyfta ut Ingrid som skrek direkt. Hon var stor, vägde drygt tre kilo och hade, till skillnad från sina syskon, mycket mörkt hår.

Jag hade bett innan om att vi inte skulle skiljas åt om det inte var nödvändigt och också att jag ville amma henne direkt på operation, något barnmorskan var tveksam till eftersom hon inte ville att hon skulle bli kall. Ingrid och Andreas gick ut en snabbis utanför, hon lindades in i varma handdukar och jag fick tillbaka henne på bröstet. Då började hon söka. Hon hackade och pickade och ville suga direkt och personalen samlades och tittade och imponerades av att hon visste så väl vad hon ville. Så jag ammade henne redan där då de sydde ihop mig. Sedan rullades vi upp till uppvaket.

Vi hade önskat sen avnavling och det fick vi, så sen det nu går att få med kejsarsnitt. Det finns en bild på hur läkarna mjölkar navelsträngen på blod så att Ingrid skulle få i sig så mycket som möjligt. Och nog tror jag att hon mådde bra av det för hon hade så otroligt fin färg och det kändes helt enkelt rätt att ge henne det som faktiskt tillhörde henne.

11.35 stod klockan på då hon föddes, jag blev trebarnsmor och hela världen och livet förändrades för alltid.

Ingrid, några timmar gammal.

3080 g, 49 cm lång

Godaste pastarätten med salami

Jag älskar att laga mat, det är bland det bästa jag vet. Särskilt en fredag, med ett glas vin i ena handen, bra musik i bakgrunden, glada barn och bra råvaror. Det är inte alltid det flyter på så bra, inte i fredags exempelvis då jag stod i svettiga träningskläder med skrikande bebis på ena armen, hungriga barn som klängde i benen och make på after work. Varmkorv med bröd är ofta räddningen hos oss, inte minst då.
Men igår, då var A hemma och då lagade vi mat. En riktigt god pasta med salami och jag som alltid freestylar bestämde mig för att skriva ned receptet för att kunna återvända till det. Så, här kommer det.

Pasta med salami, vitlök och champinjoner

250 g salami
3 färska champinjoner
5 soltorkade tomater
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 pkt bacon
1 dl vitt vin
2 dl grädde
2 msk oxfond
salt, peppar

Skär salamin i bitar, klyfta champinjonerna och strimla tomater och bacon. Hacka lök och vitlök. Knaperstek baconet, ställ åt sidan och låt rinna av. Stek löken mjuk i olja, tillsätt champinjoner, korv och tomater. Fräs några minuter på medelvärme. Tillsätt vispgrädde, fond och vin och låt småputtra under lock i 10-12 minuter. Salta och peppra. Servera med pasta av god kvalitet (snåla inte!). Mums!

Jag lever!

Jag lever, jomenvisst gör jag det. Det är bara det att det är mycket nu. Tre barn och jag var inte riktigt beredd på vad det skulle innebära, framförallt då vi fått en bebis som hittills legat kanske 10 minuter själv som längst på de 10 veckor hon funnits.
Jag lever annars mest på Instagram som jag motvilligt anslöt mig till - och blev fast. Följ mig där, @emmafahlstedt heter jag.

Jag vet inte riktigt vad jag känner inför det här med bloggande längre. Mitt huvud är fullt av annat, mest barn och hur man får ihop livet men också tankar och planer kring ett projekt som känns så spännande att jag knappt vågar andas. Just nu är det omöjligt, jag är både napp och tankstation dygnet runt för vår lilla skrutta men jag försöker också räcka till för våra två större barn. Men snart så! Snart har jag frysen full med mjölk, snart kan jag kanske vara borta några timmar och då ska projektet startas upp.

Men bloggen behåller jag, och främst ska jag skriva en förlossningsberättelse. Jag ska förresten skriva en för Eskil också, för det har jag glömt tror jag. Och nu förstår jag ju att ingen annan än jag själv tycker detta är intressant, men bloggen är ett så väldigt bra minnesblock.
Sedan ska jag baka surdegsbröd, kakor och annat som funkar att baka i min nya KitchenAid och så ska jag låta bli att äta upp dem så att jag går ner i vikt någon gång. Jag tillhör ju tyvärr inte de där lyckliga som dragit full pott i genetiklotteriet vad gäller att tappa kilon, tvärtom får jag jobba stenhårt på att bli av med min graviditetsvikt. Första delmålet är hur som helst nått och jag var i fredags 1,5 kilo ifrån det andra. Men då blir det inga cupcakes här inte.

Nu ska jag fortsätta att steka dinkelpannkakor som jag och prickige sonen ska äta.

Hälsning från Gnällträsk

Det känns så fruktansvärt ironiskt att vi ägnat semestern åt att åka runt Sverige till de områden som har haft sämst väder. Skåne, Västkusten, Nyköping och nu Dalarna. Hela tiden är det kallt, regnigt och jag läser på Facebook om hur det skiner upp på de ställen vi lämnar bakom oss.

Jag är ingen soldyrkare, några timmar på stranden räcker för mig. Men det här, det är ett skämt. Och med den här stora magen, foglossningen och annat blir alla de där utflykterna man gör då inte stranden funkar en plåga.

Ge mig sol! Värme! Och gärna en bebis snart va?

/Slut från gnällträsk

Tillbringat förmiddagen hos världens bästa frisör L som kämpade hårt för att få mitt sönderfärgade mörka hår ljusare. Resultatet blev klart godkänt och i slutet av augusti kör vi en omgång till. Sedan lunch med kollegor och oj så jag saknar dem, jobbet, redaktionen och tidningsmakeriet. Jag är så kolossalt uttråkad av att gå hemma, ha ont och bara vänta. Give me the baby and send me back to work!

Alla goda ting är tre

Gott te (Rooibos hallon och granatäpple ), doftljus från Klinta som också funkar som handkräm och min morsdagspresent. Jag är löjligt förtjust i Tove Admans betongprylar och hjärtat är inget undantag. Det kan om inte annat påminna mig om mitt år då jag inbillade mig att jag skulle arbeta inom sjukvården och tragglade anatomi och fysiologi för fulla muggar.