Igår och idag så har det i Dagens Nyheter funnits artiklar om kejsarsnitt. Där har man bland annat kunnat läsa att barn som snittas löper större risk att få astma, modern kan få blödningar och problem att föda vaginalt vid nästa graviditet. Det har också framgått att andelen kejsarsnitt ökar och en av anledningarna skulle kunna vara att Stockholms landsting pröjsar sjukhusen dubbelt så mycket för ett snitt som för en vaginal förlossning.
När jag skulle föda Alde hade jag problem med min astma, sådant problem att jag blev igångsatt. I vecka 37+0 börjar man försöka genom brutala undersökningar och tre dagar senare var jag öppen 1 centimeter och man satte en så kallad BARD-kateter som mekaniskt öppnar livmoderhalsen.
Innan själva igångsättningen startade så blev jag och A förvarnade om att det nog kunde sluta med snitt eftersom kroppen inte var mogen för en förlossning.
Eftersom jag tillhör den minoritet av Sveriges kvinnor som inte anser att min kvinnlighet hänger på om jag kan föda vaginalt eller inte så bad jag att de då skulle snitta mig direkt. Varför plåga sig igenom en förlossning som ändå har hög sannolikhet att sluta på operationsbordet?
Icke, fick jag till svar, det ska vara naturligt.
Sagt och gjort, efter fem timmar med katetern i så ramlade den ut och jag var öppen tre centimeter. Värkstimulerande dropp sattes, man tog hål på hinnorna och allt drog igång. Det gjorde ont men ändå överkomligt. Då och då kom personalen och kollade om jag öppnade mig. Till slut bad de att få sätta en epidural för att öka på droppet på max. Jag hade då fött barn naturligt i sjutton timmar och livmoderhalsen var fortfarande stenhård. Epiduralen sattes, droppet ökades och Aldes hjärtljud gick ner. Jag fick astmakänningar och efter tjugo timmar ville man pausa allt, ge mig lite morfin att sova på för att börja om några timmar senare.
Då bröt jag ihop och med hjälp av A och vår underbara barnmorska övertalades läkaren att jag skulle få snitt.
Det blev komplikationer vid snittet, förmodligen för att jag var så trött och man fick lägga en ny bedövning. Till slut kom hon ut iallafall, efter att ytterligare narkosläkare kallats in. Man diskuterade att söva mig eftersom jag var så dålig.
När Alde föddes hade både hon och jag feber och jag var totalt utmattad. Den naturliga förlossningen resulterade i fyra dygn på BB.
Jag glömmer aldrig läkaren som snittade mig, det var för övrigt samma som satte BARD-katetern exakt ett dygn tidigare.
"Det här var väl ändå ganska väntat", sa hon då jag rullades in i operationssalen.
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket dyrare min naturliga förlossning blev mot ett planerat snitt. Dessutom gjorde den mig livrädd i ett år för att föda barn och återhämtningen efter snittet tog längre tid då jag var så utmattad. Av två dygns total sömnbrist blir ingen människa glad.
Därför är jag så irriterad på all naturlighet som finns kring svensk förlossningsvård idag. Naturligt med amning, naturligt med vaginal förlossning och allt ska vara så naturligt. Jag hade också velat föda vaginalt, men jag var tvungen att bli igångsatt och kan inte för mitt liv begripa hur viljan att allt ska vara naturligt gör att jag och tusentals andra kvinnor tvingas genomgå förlossningar där man redan från början vet att oddsen pekar mot akutsnitt.
Eller jo, jag vet ju att en orsak är att kejsarsnitt ses som ett misslyckande.
"Du ska inte vara besviken, du har ju iallafall kämpat så länge", sa barnmorskan till mig. Besviken? Jag var bara besviken på att inte få bli inrullad i operationssalen tidigare.
Därför hoppas jag att andra kvinnor kan stå på sig mer än mig, för hade jag vetat då hur stor sannolikhet det var med snitt hade jag vägrat att ens sära på benen för att stoppa i den där katetern. Själva snittet var en fantastiskt upplevelse, jag födde barn med snitt och blev inte förlöst. Aldes förlossning var lika lyckad som någon annans, oavsett om hon drogs fram ur magen eller mellan mina ben.
