Funderingar

Jag sitter här, mätt och belåten och hör hur A och Alde badar tillsammans och hur hon kiknar av skratt. Ute i matsalen och vardagsrummet brinner värmeljus, jag har köpt trettio tulpaner som står på bordet och överallt är det skinande rent eftersom jag städade på förmiddagen.
Vi har nyss ätit, rostbiff som jag gjorde, hemlagad kantarellsås och hasselbackspotatis. Till det hade vi surdegsbröd på dinkel, köpt på underbara brödbutiken längre ned på gatan.
All mat gick inte åt, Alde vägrade äta annat än körsbärstomater och sisådär tre tuggor potatis. Jag slängde en halv portion svampsås och två potatisar.
När jag nu sitter här, mätt och belåten så skäms jag nästan lite över hur bra vi har det. Precis som många andra har jag tänkt en del på Haiti och det skar i hjärtat då jag slängde maten. Världen är så grym, världen är så full av orättvisor och jag kan inte riktigt förstå hur det kan komma sig att vi här kan ha det så ofantligt bra medan andra människor genomlider en kamp om liv och död - varje dag.
Men visst, kolonialtiden pågår för fullt. Jag såg ett reportage igår om hur gruvarbetare som letar efter kobolt till våra mobilbatterier har det. Hur de lever och hur deras vardag och arbetsvillkor successivt blir sämre. Men vi får ju en billig mobil och sedan tänker vi inte mer på saken.
Jag skulle vilja göra mer, för när man skäms över att äta sig mätt då kan man ju ändå inte göra tillräckligt.