Livet

Det har gått snart fyra dagar. Jag är överväldigad och rörd av all omtänksamhet vi mötts av. Sms, mail , blommor, gåvor på posten och vid dörren, telefonsamtal, tankar, böner. Och så allt erbjudande om hjälp. Hjälp med barnvakt, att handla och löftet om att vi snart får åka iväg på en weekend som det var tänkt.

Jag har pratat i telefon och om och om igen förklarat vad som hänt. Sakligt. Om smärtan, att vi går vidare ändå, att det var något fel på fostret, att jag känt onda aningar en längre tid.

Jag menar vad jag säger, men klarar inte av att visa hur ont det gör. Jag gråter när jag lagt på luren. Varje gång. Har gråtit så mycket att jag fått utslag.

Det här var inget planerat barn. Det mest bara blev. Men det var välkommet och vi var så väldigt lyckliga över det.

Jag kommer inte att skriva mer om det här nu. Ville mest bara uppdatera.
Och konstatera att på något konstigt sätt måste livet ändå gå vidare.