Smarrigt

Långjäst, nybakat bröd kommer att sitta fint ihop med rökta räkor
och saffransaioli när lilla damen somnat ikväll.

Vecka 29 och inte heller den här gången är astma och graviditet en
bra kombo för mig. Några timmar på akuten och ett antal inhalationer
och kortisontabletter senare är jag vid hyfsat god vigör.
Nu återstår att se hur de resterande veckorna blir. Rackarns!

Lyxhustru

Har lekt lyxhustru och varit på stan och shoppat och fick komma hem till ett nystädat hus. Fantastiskt.
Nu är det dock tillbaka till verkligheten som gäller, skriva, skriva, skriva!

Ruffigt värre

Hemgjorda bordet är på plats mellan sofforna. Jag och A gjöt skivan,
pappa smidde ihop underredet i järn.
Vi behandlade skivan med båtlack och tanken var aldrig att den skulle
mörkna utan bara bli blank. Tycker ändå det funkar, eventuellt ska
underredet få en omgång med vinkelslip.
Känns kul att det är på plats, till priset av X antal tusen mindre
än inspirationskällan vi såg hos Svenssons i Lammhult.

I väntans tider del 19

Vecka 29 och jag är lite less. Foglossning, yrsel och halsbränna kan jag leva med. Men de här hormonerna, inte minns jag att det var såhär sist. Jag gråter för ingenting, hela tiden. Tårarna bara rinner och ibland finner jag mig själv storbölandes och inser inte ens vad det handlade om. Minsta lilla motgång så öppnas dammluckorna. Sist var jag mer arg och sur, nu är jag bara ledsen. För ingenting. Tur det går över i augusti.

För övrigt måste jag ju säga att jag längtar ännu mer efter att bebisen ska födas då våra nära vänner fick sin son inatt. Nu är det bara vi kvar i bekantskapskretsen och det är lång tid kvar till augusti.

Rosa stövlar

Varken Alde eller jag behövde nya stövlar men A hade föresatt sig
att vi skulle ha varsitt par Hunter. En beställning senare kom de hem
via en avi. Mina sitter som ett schmäck, Aldes är för stora. Lite
realism och plats att växa i var vi ju ändå tvungna att ha.

I väntans tider del 18

Vecka 28 och enligt Familjeliv är det 87 dagar kvar tills bebisen ska titta ut. 87 dagar låter rätt mycket måste jag säga.

Försäkringskassan

Det är ju fantastiskt detta med det svenska socialförsäkringssystemet. Jag tycker verkligen det, trots att Försäkringskassan inom loppet av en vecka har nekat mig havandeskapspenning och sänkt min SGI med drygt 40 000 om året.
Jag tycker ändå att det är helt enormt att vi har det här trygghetssystemet.

Det jag inte tycker är lika fantastiskt är att det tar sådan evinnerlig tid med handläggningen. Jag har varit sjukskriven på halvtid i mer än en månad och nyss fick jag ett samtal som innebar att min sjukpenning är beviljad. Fem veckor senare och utbetalningen dröjer ytterligare någon vecka.

Vi är lyckligt lottade att tjäna hyfsat bra och ha en buffert så för mig har avsaknaden av sjukpenning inte varit någon katastrof, jag har faktiskt glömt bort de här pengarna. Nu vet jag ju att långtifrån alla har den situationen och tanken är ju inte heller att man ska klara sig utan den sjukpenning man har rätt till. För många, väldigt många, är fem veckors halverad inkomst en katastrof.

Och det är ju det som är mindre fantastiskt, nämligen att trygghetssystemen inte alltid fungerar. Människor måste kunna lita på att den ersättning man har rätt till betalas ut, i tid. Därför tycker jag att det är skandalöst att det kan ta fem veckor att fatta ett beslut om sjukpenning eftersom det kan innebära att nej. Just själva nejet är inte problemet, jag tycker att det är helt rätt att arbetsförmågan prövas. Det jag vänder mig emot är tiden, det ska inte få ta såhär lång tid.
Nu gick det ju bra ändå, den här gången.

Tråkigt

Det är bra att ha tråkigt, det säger Alfons farmor.

Jag försöker ta åt mig farmoderns visdomsord nu ikväll. Just nu har jag nämligen fruktansvärt tråkigt.
Det är inget bra på TV. De olästa böckerna känns inte alls lockande och jag tänker inte sätta mig och jobba bara för att.
Stackars mig vad tråkigt jag har.

Jag + magnolia = SANT

Behöver jag säga att blåbärspajen smakade förträffligt när vi
fick sitta under dessa rosa skönheter?

Naglar

En bra sak med att vara på smällen är att naglarna blir starkare än
någonsin.
Akryl, gelé och glasfiber - släng er i väggen. En graviditet är
helt enkelt värsta superknepet mot starka naglar.

Fixa själv

Jag vill ha schyssta vilstolar på altanen men de enda jag hittat som jag kan tänka mig gick på 6000 styck. Det är jag alldeles för snål för och nu kryper fixarnisse fram någonstans där djupt inne.
Sådana här måste man väl enkelt kunna fixa själv, eller? Okej att inte träpinnarna blir lika snajsiga, men vanlig rundstav eller fyrkantsstav skulle också vara snyggt.
Nu måste jag fundera som bäst på hur jag ska förankra idén hos A som kommer, som vanligt, att bli den som ska genomföra det. Just nu bygger han på min walk-in-closet och jag gissar att han är halvsugen på ett nytt projekt.

Vi har objudna gäster i trädgården. Sniglar. De äter upp mina
nyplanterade perenner, de krälar på gräsmattan och sprider olust
omkring sig. A har dödat åtminstone 10 stycken på en liten stund.
För mig räcker det inte, jag vill utrota alla.
Imorgon är det dags att köpa sprayflaska och ficklampa, nu ska de dö!

Vem behöver tidningen?

I en krönika i Medievärlden ställs frågor om sociala medier och gammalmedia på sin spets. Jag tycker det är så bra skrivet.

Test

Helgen i bilder

Det blommar gullvivor i vår rabatt

Äppelträdet är på väg att gå i blom

Betongskapelser från lördagen

Alde tillbringade mesta tiden i sandlådan

Om man har lite att göra

Om man har lite att göra kan man roa sig med att hitta nyheter som talar emot varandra.
Som den här artikeln kontra den här.

Jag roar mig egentligen inte med sådant, egentligen borde jag jobba. Dock njuter jag möjligheten till ett fritt arbete och möjligheten att skjuta upp allt tio minuter innan deadline. Jag är nämligen så trött idag att det känns som om jag inte sovit alls.

Först ska jag bara bevaka en auktion på Tradera där jag håller på att vinna en ny klädsel till vagnen. Vinna och vinna, vi får ju betala för den. Men halva priset känns ju ändå överkomligt.

En minut senare kan jag konstatera att jag förlorade och någon annan lycklig förälder får ratta runt en vagn med ny klädsel.
Sånt är livet.

Saker jag gör när jag är hungrig...

...surfar runt på matlagningssidor.

Den här ska jag göra imorgon när vi är lediga:

Måste ju helt enkelt smälta i munnen

Mer gnäll

På dåligt humör, jag skyller på graviditeten. Imorse hade jag verkligen tänkt ta de förhatliga kryckorna med mig till jobbet men eftersom det alltid är så mycket grejer som ska med till jobb och dagis så blev allt bara en enda röra. Slutade med att jag slängde iväg kryckorna i hallen och i protest marscherade ut till bilen.
Solen skiner i allafall och jag ska kämpa emot foglossningen och ta mig ned på stan på lunchen. Köpa jeans till Alde och en glass till mig. Härligt.

Det där med företagande

Det är nog tur att jag inte kan se besöksstatistiken eftersom bloggandet ligger på sparlåga just nu. Kanske att jag har för höga krav på hur jag bör blogga, jag vill på något sätt något mer än "bara" dagboksanteckningar. Det i sin tur är rätt ironiskt eftersom jag helst läser sådana bloggar.

Livet går i turbofart just nu. Jag är sjukskriven på halvtid för en foglossning som är vidrigare än vidrigast och försöker kombinera jobb och familj på den andra halvtiden. Mitt i allt oroar jag mig dessutom för Försäkringskassan som just nu har mig under lupp på inte mer än tre olika avdelningar. En där man handlägger min rätt till sjukpenning för foglossningen, en där man handlägger min ansökan om havandeskapspenning och en där man handlägger min SGI - igen.
Så här långt kan jag konstatera, utan att säga för mycket, att företagande knappast är något som uppmuntras i Sverige. Hela sociala trygghetssystemet är uppbyggt utifrån principen att alla arbetar på samma sätt, höjer sin inkomst på samma sätt och att det alltid styrks med samma papper.
Om man är driftig och tjänar pengar och kombinerar olika anställningsformer med företagande och får en rätt skaplig inkomst så misstänkliggörs det, ständigt.

Jag kan jämföra med mig och A, eller för all del då jag var föräldraledig sist. Då var jag fast anställd och lämnade muntligt inkomstuppgifter. Jag behövde inte ens styrka dem. Nu minsann, är det papper hit och papper hit och sura handläggare mest hela tiden. Personligen har jag kommit till den nivån att jag inte ens bryr mig längre, jag orkar inte utan hummar och nickar och tänker på annat.

Nu ska jag åka och hämta Alde på dagis och lägga mig i soffan och titta på film med henne.
Solong!