Ibland är livet svårt och kan tyckas vara så orättvist. Igårkväll satt vi i soffan, bara jag och A och pratade i flera timmar. Vi pratade om att känna sig rotlös, att undra var vi egentligen hör hemma och vad vi längtar till. Jag vet bara att jag inte hör hemma i den här fantastiska lägenheten som vi bor i. Jag tror inte heller att jag hör hemma i det kedjehus i "fina" området som vi får köpa och rusta upp om vi vill.
Jag känner mig rätt rotlös och inser mer och mer hur mycket jag gav upp i och med den här flytten. Jag gav upp närheten till min familj, vänner, mitt hus och en arbetsplats som jag trivdes väldigt bra på.
Vi fick en ekonomisk trygghet, A fick ett jobb, vi har redan hunnit träffa många vänner och Alde har ett fantastiskt dagis. Men jag känner mig ändå ganska olycklig, rotlös, ensam och ledsen.
Det var då vi började fundera på vad vi egentligen vill. Jag vet att jag inte vill ha ett dyrt hus i fina stadsdelen som är dyrt därför att det ligger nära jobbet och i och med det måste vi jobba mer för att betala för huset som vi har för att det är nära jobbet så att vi kan jobba mer och...ja, ni fattar.
Jag vill inte jobba heltid, det är en sak som är säker. Det är politiskt inkorrekt som kvinna men trots att jag älskar att jobba så är ändå inte jobbet viktigast för mig. Jag vill ha tid att pyssla hemma, jag vill att Alde ska kunna gå korta dagar på dagis och jag vill hinna stanna upp och andas.
Ibland drömmer jag om att bo på landet och igår konstaterade vi att vi båda delar den drömmen. Jag vet inte hur det blir, jag vill bara hitta hem.
Ställ din fråga om energi
5 timmar sedan
Åh, Emma, vad jobbigt för dig. Jag vet ju hur ni har haft det. Man får glädas åt att det främsta hemmet iallafall är den egna familjen och den har man alltid omkring sig. Så försöker jag tänka när allt känns tungt. Och man vet ju aldrig vad som händer bakom hörnet... Tänk bara på att du inte hade en aning om det som är just nu för ett år sen!
SvaraRaderaHej Emma!
SvaraRaderaOj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Vet inte om du kommer ihåg mig, Sandra från Bostaden i Umeå... Bor i borlänge nu för tiden och känner precis som dig. Har läst din blogg och du verkar så klok. Det lilla jag lärde känna dig i Umeå och av det jag läst verkar du vara en underbar kvinna, fru och mamma. En fantastisk person! Ta hand om dig och din familj. Kram, Sandra
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJohanna: tack för samtalet igår, det betyder så mycket för mig att du finns!
SvaraRaderaDet är ju sant som du säger, för ett år sedan hade vi ju ingen aning om detta och det handlar nog till stor del om att skaffa sig lite is i magen...
Sandra: Vad kul att du finns här, klart jag minns dig och sommaren vi jobbade där.
Låter lite konstigt att jag skriver så här, men det känns ändå skönt att höra att det finns fler som känner som jag, den där hemlösheten.
Du måste ha varit kvar i Borlänge ganska länge, visst flyttade du dit strax efter att vi jobbat på Bostaden?
Tack för de fina orden, de värmer jättemycket!
Kram!
Visst är det konstigt? Jag och Johan känner ju sådär också på sätt och vis. Vi längtar ju till landet. Det känns himla skönt att vi trots allt båda två är så otroligt glada över lägenheten vi fått.
SvaraRaderaDet måste vara hemskt att känna som du/ni och jag hoppas bara att ni kan få hitta hem någonstans. Men det gör ni såklart om ni bara får tid att fundera och känna efter.
hm...vet ni, jag tror att alla känner så där mer eller mindre. Ibland tror jag att det är en släng av höst, vår, sommar kalla det vad ni vill, depression, men ibland tror jag att det är inbyggt i oss. Ibland undrar jag om det är längtan hem, längtan till himlen? Till alltets fullkomlighet? Kan det vara så?
SvaraRadera