Den om dagis

Inlägg som detta gör mig rätt så trött faktiskt.

Jag har inga starka åsikter om dagisstarter hit eller dit. Jag är övertygad om att varje förälder vet vad som är bäst för sitt eget barn, det kan ingen annan veta. Jag tror också att många föräldrar vill vara hemma med sina barn så länge det går, jag är inte en av dem.

Vi skolade in Alde på dagis då hon var 14 månader, ni som följt min blogg sedan dess vet att det var med dubbla känslor jag skolade in. Dels var det oerhört skönt att få jobba igen, utan pusslandet att lyckas skriva då hon sov. Dels kändes hon så liten, nästan en bebis fortfarande.

Vi har fått många frågor kring detta att vi skolade in henne så fruktansvärt tidigt liksom. För info kan meddelas att jag själv var nio månader då jag började hos min första dagmamma.
Vi har föräldradagar kvar, vi hade sparat så att jag skulle kunna vara hemma i arton månader och att vi ändå hade A's pappadagar kvar. Han kunde ju inte vara hemma utan då fick jag lägga rabarber på Aldes första tid.

Vi valde dagis och vi hade tydligen turen, om man läser inlägget ovan, att få inte bara ett utan två förskolor som har en bra pedagogisk verksamhet även för små barn. Jag har aldrig någonsin hämtat en helt slut Alde, vi har valt att ha korta dagar och hon har alltid energi över då hon kommer hem. Hon blir stimulerad, leker med andra barn, träffar andra vuxna och utvecklas som människa. Hennes språk fullkomligt exploderar, hennes fysik utvecklas då hon ser hur de andra barnen gör och hon lär sig att samspela med andra. Samtidigt så jobbar både jag och A.

Det som gör mig trött då jag läser sådana inlägg som jag länkade till är två saker.

1. Det är alltid bara mamman, allt utgår från mamman. På samma sätt anser jag att det delvis är med de som ammar länge också, att det gör att barnet får en rätt osund koppling till enbart mamman. Var finns pappan i allt det? Är han tillfrågad?
Det är alltid bara mamman som ska vara hemma länge, för den som tjänar bäst ska dra in pengar. Dels underhåller vi ett system där kvinnor aldrig når upp till männens lön och dels skapar vi en ny generation fäder som aldrig får samma plats hos barnet som mamman får.
Var är papporna? Varför tar de inte plats?

2. Åsikter som att dagis är förvaring och helvetet på jorden gör att jag undrar hur man kan arbeta på ett sådant ställe. Hur kan skribenten jobba med dessa barn då föräldrarna begår en så avskyvärd handling? Hur kan hon själv sen lämna sina barn där?

Medan jag funderar på det ska jag äta frukost, jobba och njuta av att Alde stod vid dörren imorse, ivrig att få åka iväg till dagis.