Med anledning av ett blogginlägg som min kära vän J skrev har jag börjat fundera kring det här med dagis. Jag och A hade en intressant diskussion kring ämnet igår, så intressant att vi nog inte släckte lampan förrän efter midnatt.
Jag har två olika grupperingar i min vänkrets när det kommer till dagis. Å ena sidan, sådana som delar hyfsat lika på föräldraledigheten och låter barnen börja förskola när det är sisådär 1,5-2 år. Å andra sidan har jag flera vänner där papporna i huvudsak tagit ut sina sextio pappadagar, utspritt, och så är mammorna hemma. Länge.
För mig har dagis länge varit en icke-fråga. Jag menar, vårt samhälle är ju uppbyggt kring att båda föräldrarna förvärvsarbetar och drar in kulor till familjen och vår gemensamma välfärd. Vi har en jämställdhet som är fantastisk och som möjliggör att kvinnor och män, i teorin!, har samma förutsättningar. Vi har till och med en lagstiftning som förbjuder arbetsgivare att diskriminera föräldralediga under sin föräldraledighet. Dagis är till för att barnen ska ha någonstans att vara medan föräldrarna jobbar.
I diskussionen i J:s blogg och i samtal på Öppna Förskolan får man istället intrycket av att dagis är en inrättning som är skapad för att barnen har behov av den. Kommentarer som "barnen inte har något behov av dagis innan tre års ålder" är ett vanligt samtalsämne på just Öppna Förskolan. Men då har man missat något enligt mig, dagis skapades inte för att barnen skulle roas, dagis skapades för att vi skulle kunna jobba.
Jag personligen råkar ju höra till den typen av morsor som har ett stimulerande arbete, gillar att utvecklas där och helt enkelt inte går igång på tanken att vara hemma i flera år. Men vi är alla olika och de av mina vänner som varit hemma så länge är helt fantastiska och lyckas stimulera både sig själva och sina barn på ett sätt som jag inte skulle klara av.
Det är konstigt också att det här med dagis fortfarande är en kvinnogrej, för vilka diskuterar om inte mammorna? Jag väntar på den dagen då även papporna är med i diskussionen om dagis vara eller inte vara och i vilken ålder. Då känns diskussionen lite mer värd att ta på allvar tycker jag.
Snöstorm och segertoner
2 timmar sedan
Hej Emma! Nu måste jag ju kommentera!
SvaraRaderaVisst är det så att förskolan skapades för att vi (läs kvinnorna) skulle kunna jobba, men bara för att samhället är uppbyggt så betyder inte det att det är rätt eller att det är det bästa för barnet och familjen. Jag tycker att det är synd att det anses som lite konstigt om man VILL och ÄR hemma med sitt barn, säg i tre år. Denna attityd att barnet ska till dagis tycker jag förmedlar att det inte "duger" att vara hemma, och att detta inte skulle räcka för att barnet behöver mer aktivering än det som hemmalivet ger. Detta förmedlar att man inte duger som förälder, och jag tror många kan få en dålig självkänsla. Duger man inte som förälder? Måste barnet till dagis, utvecklas det inte normalt annars? Kanske är det därför som många säger att "barnen inte har något behov av dagis innan tre års ålder" för att man måste försvara sig på något sätt. Försvara att man är hemma med sitt barn. Ja, jag kan känna att jag måste förklara mig för många när jag säger att "näe Holger ska inte till dagis än på ett tag, tidigast som 2-åring". Jag tycker inte det är fel med förskola och visst är det bra att man får chans att arbeta, men det har gått för långt när man utgår från att alla vill ha sitt lilla barn på dagis och att man är konstig om man vill vara hemma längre! Det är väl det mest naturliga, tycker jag, att vilja vara hemma med sitt barn!
Detta är egentligen inte hjärtefråga för mig, som du nu kanske tror. Nej, jag har bara alltid ansett och tänkt (även innan jag fick barn) att jag vill ge mitt/mina barn en fin och trygg uppväxt, jag ser även tillbaka på min uppväxt där jag var hemma med mina syskon och mamma tills jag började förskolan som 5-åring. Vi hade roligt hemma och jag skulle gärna vilja ge detta till mina barn också. Men jag kanske ändrar mig när Holger är, säg 1½, och inser att "uops, jag hade visst fel". OM det är så, fine då är inte jag den som inte kan ändra mig. Men jag vill och strävar efter att så långt som möjligt vara med mitt barn, se det utvecklas och vara hemma med det så långt det är möjligt.
Och angående att rätta sitt liv efter barnet, så tror jag det handlar om att anpassa sig både som barn och förälder. Det känner väl var och en hur de vill göra och hur de MÅSTE göra. Barnet måste ju anpassa sig efter föräldrarna givetvis, men det vore väl ändå konstigt om man som förälder inte tror att man också måste ändras något? Det är givet, men sedan behöver man ju inte byta personlighet och bli någon annan, för det går ju inte. Om man som du Emma, älskar sitt jobb, så tycker jag det är underbart, och du blir ett föredöme för din dotter! Och din son med för den delen. Det tycker jag är viktigt också! Att bana väg, så här gjorde jag, vi hade det bra som familj, visa att DET FUNKAR att ha barn, arbeta med sitt drömyrke och samtidigt må bra!
Detta med att förskola är en kvinnogrej, men varför diskuterar du då om du tycker det inte är något att ta på allvar? Vi kan väl inte sluta diskutera bara för att inte papporna är med? Jag tror att de kommer vara med mer ju fler som är hemma och inser vad det är att vara pappa. Jag tror faktiskt också att detta med bloggande är en "kvinnogrej" för hur många män är det som bloggar egentligen? Och hur många män läser bloggarna? Så om vi ska diskutera med papporna får vi nog först och främst hitta forum där de håller hus!